Dan Browns nya: En överlastad nagelbitare

Jens Peterson

Jens Peterson har läst uppföljaren till ”Da vinci-koden”

Jag har en god och en dålig nyhet.

Vilken vill du höra först?

Äh. Det är samma nyhet. ”The lost symbol” är precis likadan som ”Da Vinci-koden”.

Här finns en gåta som knuffar läsaren framåt, springande med symbolspecialisten Robert Langdon genom Washington.

Här finns en lika läskig självplågande skurk med omänskliga krafter som munken i förra boken. Ett motsvarande typgalleri och gamla män som ska skydda en Hemlighet. En konstnär från 1500-talet vars tavlor innehåller kodnycklar.

Intrigen rör sig kring Frimurarna, med byggstenar som känns igen från filmen ”National Treasure”.

Man googlar sig galen

Det har gått sex år sedan ”Da Vinci-koden”. Vad har Dan Brown gjort under tiden?

Läst på. Samlat fakta. ”The lost symbol” kommer överlastad med siffror och pedagogik.

Det känns som att sitta på en föreläsning. Man undrar inte bara hur det ska gå. Man undrar när man ska få fikapaus.

Läsaren pendlar mellan att bita på naglarna och att googla sig galen för att hänga med i det vetenskapliga överflödet.

Parapsykologisk forskning kring den fysiska kraften hos tankar. Ordkunskap, som härkomsten av talisman.

Precis som i Browns två tidigare thrillers om Robert Langdon ställs antik mystisk tro mot modern vetenskap.

Dan Browns teknik är att skriva korta kapitel, ofta fyra-fem sidor, och växla mellan huvudpersonerna som är utsatta för faror i olika delar av Washington.

Lätt andfådd

Det är spännande och man drivs obarmhärtigt framåt. Boken har några riktigt spektakulära scener som säkert gör sig bra på film.

Lätt andfådd vacklar jag ur soffan efter 509 sidor. Klämd mellan kusliga scener kring Langdons klaustrofobi och ett helt läsårs kurs i populärvetenskap.

Hoppas det inte blir skriftligt prov på den här lektionen.

Dan Brown

The lost symbol