Fyra tusen år av slaveri
Publicerad 2015-02-02
Dick Harrison skildrar hur människor har plågat varann genom historien
Varför jobbar vi egentligen? Inte särskilt ofta för skojs skull, utan snarare för att kunna betala räkningarna. Det var förstås ännu värre för tusen år sen, när många i det här landet var trälar. Då fick de inte bara förstöra sina kroppar för att någon annan skulle tjäna på det – utan kunde dessutom säljas, pryglas eller bli ihjälslagna om deras arbetsgivare var på dåligt humör.
Ända sen den så kallade civilisationen infördes har olika former av våld och tvång varit en viktig del av arbetslivet. Direkt slaveri har funnits i många länder och tidsepoker, och är alltså ett gigantiskt brett ämne som det är svårt att sammanfatta på några hundra sidor. Dick Harrison gör ändå ett försök i sin nya bok, som egentligen är en förkortad och omredigerad version av de tre böcker om slaveriets historia som han gav ut 2006–2008.
Det är en välskriven och spännande skildring av hur människor plågat varandra från Mesopotamien 1900 f Kr fram till nutid. För precis som Dick Harrison påpekar finns det fortfarande tvångsarbete. Stora grupper lever i gränslandet mellan vanligt lönearbete och slaveri – det gäller till exempel migrantarbetare i västallierade gulfstater som Qatar, Kuwait och Saudiarabien.
I Indien finns miljontals skuldslavar, däribland många barn, som tvingas jobba gratis för att deras föräldrar lånat pengar av någon och inte kunnat betala tillbaka. Att skuldsätta folk och sen förslava dem är en affärsidé som även var vanlig i antikens Rom.
På FN-organet ILO:s lista över länder där det förekommer tvångsarbete hamnar Sverige knappast högst upp. Där finns i stället Indien, Kina och Pakistan – det vill säga samma länder som svenska företag väljer att flytta sina fabriker till. Det är ju betydligt mer lönsamt att producera saker om arbetarna inte får strejka eller vara med i facket. Verkligt slaveri är knappast en nödvändig del av ett modernt kapitalistiskt system, men om slaveriet väl finns där kommer förstås företagen försöka tjäna pengar på det.
En av de bästa sakerna med Dick Harrisons bok är att den tar upp slaverimotstånd genom historien. Det har alltid funnits slavar som rymmer, strejkar, organiserar sig eller – om alla andra möjligheter tråkigt nog är tömda – slår en yxa i skallen på sin ägare.
Det mest kända slavupproret är det som leddes av Spartacus 73–71 f Kr och som skakade det romerska imperiet i grunden innan det slogs ner.
De uppror som varit framgångsrika har sällan uppmärksammats i historieskrivningen. Därför är det intressant att läsa om hur stora grupper slavar i både norra och södra Amerika lyckades rymma och bilda egna samhällen där de kunde leva i fred. Långt innan vita intellektuella skrev pamfletter som kritiserade slaveriet hade alltså slavarna börjat befria sig själva.
En av de största afroamerikanska fristaterna var Palmares i det som nu är östra Brasilien. Palmares, som hade tusentals invånare, bildades i början av 1600-talet och fanns kvar i nästan 100 år.
Upproren spred sig. På den franska kolonin Saint-Domingue i Karibien revolterade slavbefolkningen i samband med franska revolutionen och kunde 1804 utropa den självständiga republiken Haiti – som blev en viktig inspirationskälla för grannländerna. När de andra latinamerikanska kolonierna lyckats göra sig självständiga från det spanska imperiet förbjöds slaveriet.
Och det kanske är det som är den viktigaste lärdomen av den här historien. Slaveri går att avskaffa. Som så mycket annat finns det bara kvar så länge vi tillåter det.
