Världen i nytt ljus

Barbro Westling

Barbro Westling imponeras av Josefine Klougarts textskapande

helskärm

Ljuset och ljudet är materialet, det hon beskriver. Hur en roman kan handla om det är en gåta. Men svaret ges i varia­tioner på varje sida. ”Det finns bara ett ljus i den här världen, det som är universums. Det strålar från universum och ut genom objekten, sakerna, genom ögonen, åt ena eller ­andra hållet” heter det inledningsvis. Men ljuset är också hela tiden i förvandling, det skiftar och ­omgestaltar, det avtar och försvinner bort.

Hur man blir varse tingen och hur tingen förändras i varseblivningen, kring dessa fenomen har skapats filosofi. Finns en teori här är den i så fall i bilder. Isen som skruvar sig, de många lagren i landskapet, rörelsen under ögonlocken hos den sovande.

Det är mycket som blir vackert när Josefine Klougart ­beskriver det, så återhållet exakt. Är det förvandlingar i seendet som aldrig tidigare så ingående har formats i ord? Det finns ett spann i uppmärksamheten som gör att det bara går att längta tillbaka till denna bok. Den heter, ­paradoxalt nog, Om mörker.

Danska Josefine Klougarts andra roman på svenska är ­lika känsligt översatt som hennes första av Johanne Lykke Holm. Blott trettio år gammal är Klougart hyllad i Danmark och redan två gånger nominerad till Nord­iska rådets litteraturpris.

Om mörker är hennes fjärde och senaste roman och det är en mycket särpräglad bok som ställer höga krav på läsaren. Den inleds med ett slags anvisning om vad som väntar. Ingen kronologi, ingen sammanhängande handling. Dialog och repliker är sällsynta. Ändå, eller just därför, blir närvaron så extra påtaglig.

”Det förflutna är på sätt och vis det enda vi har” konstaterar författaren. Liksom i En av oss sover finns kärleken där mest närvarande som förlorad. Kärleken som avsked och förlustens landskap har upprepat och intensivt tecknats av Marguerite Duras och visst är Klougart också där. Men hennes besatthet är betydligt mindre fetischistisk. Hon bryter sig också fri från det monomana malandet och prövar bildspråkets möjligheter.

Texterna i boken är olika och grepp prövas. Meningar följer inte på varandra. Frågetecken följer inte på fråga utan punkt. I ”Sapfofragment” är bara några delar av meningar kvar, resten av texten är borttagen.

Det är mer eller mindre fragment, prosa eller poesi. En mening kort eller omfångsrikt som dramat i åtta scener med prolog och epilog. Minnesbilder återkommer, framstår med andra ord, rytmiseras, blir mer detaljerade. Det är variationer i form men iakttagelserna, riktningar och språk strömmar omisskännligt ur samma ­benådade källa.

Det gäller vårt egentliga sätt att uppleva världen, som en blandning av förflutet, förlorat och nu. Klipp mellan bilder, in i bilderna, ut från bilderna. Några blekt gråljusa teckningsark som skiljer bokens texter åt. Det kan verka avancerat och experimentellt men är likafullt övertygande äkta och obeskriven verklighet.

Om mörker kräver total koncentration och jag har inte kunnat läsa den på annat sätt än i stycken. Det är en upplevelse av meningen.