”Helt okej att rapportera från vägen ut”

Malin Wollin

Malin Wollin om bloggande från förlossningen

Mina förlossningar är över innan någon hinner säga fitter, förlåt twitter.

Jag går runt en stund hemma och säger AJ SOM SATAN, sedan tröttnar Joachim och kör till sjukhuset. Där hinner vi vara en timme och så är det klart.

Jag vet inte ens i vilken ficka mobilen ligger, det enda jag kan tänka på är att nu ska någon sy korsstygn i mitt underliv.

Jag kan skriva väldigt utelämnande. I efterhand. Med facit och bebis i hand.

Jag har bloggat i tre år men har inte behov av att blogga om förlossningar.

Men om man har orken att twittra där man ligger så varför inte?

Om man ligger med mobilen i näven och klurar på formuleringar och uppdateringar kanske man inte tänker lika mycket på att röven exploderar.

Att man inte skulle respektera barnets privatliv, vad är det för tramseri?

När man är tre minuter gammal har man inte ett privatliv.

Folk använder nakna bebisbilder i konstiga ställningar och förstorar upp dem på plakat på en pinne när bebisen tar studenten.

Om det är okej så är det nog okej att rapportera från vägen ut.

Jag bloggade alltså inte från sjukhuset (även om jag vid ett tillfälle frågade om ctg-apparaturen var uppkopplad mot internet) men att blogga ut första bilden på mig och min bebis Lasse när jag var öm i stjärten och fullkomligt utmattad var underbart.

Att som stolt nybliven trebarnsmamma få visa upp min bebis för hela världen.

Det är ju heller inte varje dag man får en SOOON.