Poetisk sorg från det sargade folkhemmet
Det är bara att kapitulera inför Jenny Tunedals nya bok – men ibland blir det för mycket
Publicerad 2022-03-24
Kanske är det ödets nyck, kanske är det ett tecken i tiden. Men var och varannan bok som just nu hamnar på mitt skrivbord handlar om närbesläktade åkommor. Sorg, smärta, trauman. Det förflutnas grepp om den litterära föreställningsförmågan är total. Vägen framåt tycks hela tiden gå via historiens oförrätter som på ett eller annat sätt sårat individen.
”Ett spöke går omkring i Bredängs centrum”, skriver Jenny Tunedal i sin sjätte diktsamling, Dröm, baby, dröm. Referensen till Marx, och därmed till Derrida och teoribildningen kring hemsökologi, är kongenial: Tunedal tecknar en personlig sorg genomkorsad av kollektiva drömmar, ”som gamla löften om att allt räcker till alla”.
I 2000-talets kultur av sorg är vi, om vi ska tro Tunedal, hänvisade till familjebostäder av uppkopplad isolation. Familjen lyser dock med sin frånvaro. Och ingenting räcker åt alla. Diktjaget står och vakar vid ett fönster, sörjer en död syster och fantiserar om hämnd på modern som kanske eller kanske inte orsakat systerns död.
Enligt det sepiafärgade familjealbum som Tunedal dekonstruerat i bok efter bok är familjen såväl som samhället någonting som oundvikligen utarmar en. Som lyrik betraktat är detta psykiska såralbum inte alltid lätt att ta till sig, så fullt av trasiga interiörer och minnesförlust som det är. Men i Dröm, baby, dröm avlöses klaustrofobin av ett insisterande på de vägar som historien inte tog och på en vilja att fortsätta drömma, trots allt.
Det är en bok med vinylknaster mellan raderna och en kometsvans av samplingar som följeslagare. Fragment ur Rilkes gravskrift (”Ingens sömn under så många ögonlock”) blir till en påminnelse om hur döda personer influerar på avstånd. ”En syster är ingen”, skriver Tunedal i en nyckelfras. Av den anledningen står den döda systern för en potential i det som är till synes ingenting, samtidigt som det ger en förklaring till bokens många negationer: ”Ingen kan se mig i sömnen / Vad händer när ingen gör det.”
Jag kan bara kapitulera inför detta poetiska drömarbete ur det sargade folkhemmet. Tunedal har dock en ovana att fylla på med för mycket. En viss monotoni uppstår. Hon har en säregen blick för kärnfulla fraser vilka som alltid gör henne ändlöst citerbar. Men hon har också en förkärlek för naivistiska utsagor av typen ”om solen går ner är det svårt att se färger”. Samma sak är det med den mekaniskt lekfulla humorn som skär sig mot oförsonligheten.
Det är svårt att inte drabbas av Tunedals sömngångarpoesi av sorgeritualer. Samtidigt kan man undra om inte den här diktsamlingen målar in sig i ett hörn där det privata överskuggar den kulturella sfär som i hög grad formar och lever på sorgearbetet, var och en fastklistrad vid digitala divaner där det förflutna är satt på repeat.