Skildrar världen som ett dödsrike

Det finns två sätt att skriva politisk poesi

Magnus Ringgren

Man kan göra på två sätt när man skriver politisk poesi. Det är bara att välja.

Antingen ställer man sig i en talarstol framför rödsvarta böljande fanor och talar med gäll röst om hur det egentligen står till och pekar med hela handen mot Den Enda Vägen in i Framtiden. Eller också sätter man sig nånstans utom hörhåll för all världens talarstolar och tänker.

Lars Hermansson väljer det ­senare sättet i sin nya bok Dödsorsaksregistret. Sin bistra kritik av talarstolspoesin sammanfattar han så här: ”vi protesterade mot samhället / men samhället var inte där”. Essentialisten framför fanborgen talar till tomma ­intet. Den liknar mest rättshaverism.

Svenska lagar och administrativa beslut kan leda till att männi­skor dör. Reglerna är genomskinliga och välgrundade, men folk dör likförbannat av dem. Den kalla analytiska vreden över att brosk i ett knä kan betyda döden för en ung kille från Afghanistan är en av Hermanssons utgångspunkter. Honom räddar man inte med retorik från talarstolarna.

Hermansson skildrar den vanliga igenkännliga världen som ett dödsrike. Allt händer samtidigt. Allt är berövat sin innebörd och sitt sammanhang. ”Tiden ditt liv tar / är tiden som tar ditt liv”. ­Poetens uppdrag är att undersöka hur döden fick tillträde till livet. Hans dödsrike ekar av litterära föregångares röster – Dante, Swedenborg och Sartre. Scenen med barn som bränner våra sopor utanför tredje världens megastäder är som hämtad ur Inferno. Mer samtida klanger hörs också: Paul Celan och Willy Granqvists dikt Natten från 1987. Men Granqvists fnissiga slapstick är borta.

Detta är alltså en tänkandets poesi. Långa diskursiva block bryts upp av aggressiva anhopningar av enradingar, skarpa och obegripliga som kulsprutesalvor. De resonerande partierna är bättre. Någon gång kan man ha invändningar mot de auktoriteter som kommer på tal. Gertrude Stein var en ytterst medelmåttig poet som tyckte lite för mycket om franska fascister för min smak. Jag hade nog velat slippa hennes sällskap här.

Faktafel finns också, till exempel om tysk grammatik.

Men detta är marginalklotter till en mycket stark text. Tänkandet är precis lagom fläckat av konkretion.

Vreden balanserar mot eftertanken. Det är inte lätt att formulera en bild av det goda livet i dödsriket. Men Lars Hermansson gör ett försök att skriva politisk poesi bortom de instrumentellt tjänstvilliga orden. Han skriver vid sidan av byråkratin, bortom röda och svarta fanor.