Livet genom en kamera
Uppdaterad 2011-04-07 | Publicerad 2011-04-06
Att bända upp Fotograferingens vackra historia kräver tid och tanke. En rad tablåer, ibland tydliga, ibland helt utan skärpa, blurriga, ofokuserade. Om Péter Nádas fortfarande varit fotograf, hade han möjligen varit en gatans skildrare, en skapare av kontrastrika, något mörka bilder. Otydliga subjekt. Hans kortroman skildrar en ung kvinna, en fotograf, som befinner sig på ett sanatorium. Årstiderna växlar, ena stunden vibrerande het, av ljuset upplöst sommar, nästa stund faller snön. En hårt kramad syntes av verklighet och dröm.
Ungraren Péter Nádas är en detaljskapare. Berättelsen bygger på långsamhet, in- och utzoomande – första kapitlets subjekt är en helikopter som cirkulerar i en stad, därifrån fortsätter romanen, ständigt i oregelbunden rörelse – och pågår nästan förstrött. Personerna som agerar – som vi fluktar på – är märkligt flyktiga, irrationella, det finns ofta röster som man inte fattar varifrån de kommer. Attraktioner byter mål, strävar både mellan män och kvinnor, män och män, kvinnor och kvinnor.
Romanen är ett kamerahus, ett rum för transformation – från galenskap till förnuft, ljust till mörker. Något fastnar på plåten men inte allt. Rösterna förvirrar, löses upp, byter skepnad.
En av de mest utförligt gestaltade scenerna beskriver en middag i ett rum dekorerad av en hittills ofärdig pornografisk fresk. Människor samtalar, friska och sjuka blandat. Det börjar regna in genom ett trasigt takfönster. Sedan kommer också snön. Middagen fortsät
ter och fortsätter. Som en nattvardsbild av Andres Serrano, eller människor fångade inuti en snökula. En klaustrofobisk men ändå vacker bild av mänsklig samvaro.