”Dom därute” tillför inget vi inte redan vet
Erik Helmersons karaktärer blir bara illustrationer – aldrig verkliga personer
Publicerad 2022-03-16
Vad kan en roman åstadkomma som journalistiken inte kan? Frågan smyger sig på under läsningen av Erik Helmersons roman Dom därute.
Den handlar om den moderate riksdagsmannen Mikael Petersen, av allt att döma på väg utför i karriären. Faktiskt verkar han ha varit på väg utför under hela sitt liv. Utfrusen, mobbad, ensam. Det var det som en gång fick honom att som tonåring söka sig till politiken: i ungdomsförbundet hittade han för första gången ett sammanhang. Åtminstone för ett ögonblick kände han sig välkommen.
Romanen rör sig fram och tillbaka mellan dessa olika skeden i Mikaels liv: den vidriga skoltiden med dess brutala stigmatisering och utanförskap. Och 2010-talet med dess polariserade politiska debatt, alltmer vulgärt tillspetsad av de sociala mediernas egen dynamik.
Den vuxne Mikael är frånskild, trött och passé. Men för att en roman ska röra sig framåt måste något hända, och det som händer är att ett klavertramp på Twitter vänds till en succé. Metoden är enkel: han talar klarspråk om invandringen. Muslimerna. Kriminaliteten. Och sakta men säkert radikaliseras han av sin egen framgång.
I vissa stycken känns boken som en politisk satir, men det är inte i första hand rolig den vill vara
Som ni hör är temat högst aktuellt, för att inte säga brännbart. Hat och hot på sociala medier, följarskaror som växer, tweets som leder till våld – det har skrivits en och annan text om detta. Vilket som sagt väcker frågan: vad har Dom därute att tillföra till det vi redan vet? Eller: vad kan Helmerson säga i sin roman som han inte framgångsrikt säger i sina ledarkolumner?
Svaret är inte uppenbart. I vissa stycken känns boken som en politisk satir, men det är inte i första hand rolig den vill vara. Andra gånger ser den snarare ut som en psykologisk studie av politikens mediala villkor – men överdrifterna gör analysen besvärande grov.
Historien är habilt berättad, den dialogbaserade intrigen har ett visst driv, men det är som att karaktärerna är illustrationer och exempel snarare än verkliga personer. När Mikael tänker något – och det gör han på nästan varje sida – låter det som någon som försöker lajva tänkande: ”Jag säger ingenting. Jag tänker på när jag kom in i det här livet, när jag lotsades in bakom dessa tjocka murar, min första omröstning, första gången i talarstolen, hur det kändes i bröstet första gången” och så vidare. Det fungerar inte.
Visst kan man läsa Dom därute som en kritisk skildring av vår tid. Man kan nicka igenkännande, roas, rent av röras. Men jag har svårt att se en läsare som förs ut ur det välkända, in i något okänt.
Under en förlorad valvaka i slutet av boken, när ljudet på tv-skärmarna stängs av, ”har kvällens dj börjat spela. Det låter som någon som har läst hur man gör en hit men aldrig själv hört musik.” Jag tänker att något liknande kan sägas om Helmersons roman.