Krypa till kojs

Petter Lindgren

PETTER LINDGREN om den försiktige seglaren – och ett av de allra vackraste sluten

Så lägger han då av med ett poff och en blå rökslinga, herr Johnson fem hästar. Just som jag lagt ut från bryggan på Långholmen. Och där kommer Delfinbåten forsande, med japaner och andra tillresta på sightseeing under Stockholms broar – fram med paddeln!

Jag lyckas undvika en kollision, men två ton folkbåt låter sig inte bromsas så lätt och snart är jag inne med masten i hängpilen på andra sidan kanalen, svettig och med näsan i blod. Jag blir fotograferad av turisterna.

Den här sortens modesta riskmoment utgör en del av tjusningen med segling. Åtminstone om man får tro David Kasanof, kolumnist i träbåtstidskriften Wooden Boat (nummer 198). ”Om segling är så underbart, hur kan det då komma sig att vi verkar så glada när vi har kommit i hamn”. Kasanof menar att seglare är en fegare och latare version av den människotyp som sysslar med sådant som bergsklättring eller fallskärmshoppning. En sorts hobbitar som i utfärdens pseudostrapats mest ser en förevändning för att få krypa till kojs i den ombonade kajutan.

På sätt och vis har han nog rätt. Även jag har av och till en känsla av att min båt mer än ett fordon är ett slags krypin.

35-årige Markus, ”Sveriges tryggaste man” enligt sig själv, och huvudperson i Oscar Danielsons båtroman Dagmar (Wahlström & Widstrand) är inne på samma linje – en trevlig ruff hör till det viktigaste på en båt.

Efter att ha tittat på ett otal folkbåtar hittar han äntligen rätt: ”Till höger fanns den lilla garderob där jag skulle hänga in min skjorta och till vänster det lilla köksskåpet med plats för min tallrik och min kopp...  Jag la mig ner, lyssnade på det kluckande ljudet av vågorna mot bordläggningen. Såg upp i taket. De små fönstren på var sida av överbyggnaden släppte in lagom mycket ljus. Någon seriös besiktning av båten gjorde jag aldrig. Jag somnade.”

Folkbåten, eller den Nordiska folkbåten som den egentligen heter, är ganska spartansk invärtes, med en inredning utformad efter en sedan länge glömd standard från 1942. Men en folkbåt (i trä!) ska det vara. Det har Markus bestämt, eftersom modellen tilltalar honom så: ”Som om någon tagit meningen med livet, satt på den en mast och lämpat av den på Nämndöfjärden.”

Jag är förstås böjd att hålla med, folkbåtsägare som jag är. Men när Markus börjar lusläsa och samla böcker av en av mina egna favoriter, Sven Barthel, på samma sätt som jag själv en gång lusläst och samlat Barthel-böcker, blir jag en smula röd om öronen. Man är mindre egen än man trodde.

”Min sista medvetna tanke är den, att nu vet ingen var jag finns, ingen kan hitta mig. Den tanken föder en hemlighetsfull, djup glädje, som följer mig in i sömnen.”

Så skriver skärgårdsskildraren, journalisten och översättaren Sven Barthel (1903–1991), som själv seglade folkbåt av och till. Passagen (ur Äventyrens värld, 1941) blir i Danielsons roman den tändande gnista som får huvudpersonen att ensam följa Barthel i spåren, eller snarare kölvattnet, ut i Möjaarkipelagen.

En mer förförisk guide till öarna än Barthel finns knappast. Aldrig verkar skärgården så ljus och paradisisk som i hans underbart glasklara kortprosa om det egna hattifnattandet i båt under 30- och 40-talen. Aldrig verkar färden över fjärdarna så drömlikt lätt: ”Den första natthamnen ska helst vara Bodskär, det Bodskär som ligger vid Sadelöga och har en av skärgårdens bästa hamnbassänger. Och där ska man vara i så pass god tid att man hinner få en grogg i lugn före middagen.”

Som i Barthels tidiga böcker blir det dock sällan eller aldrig, har jag märkt. Man går i hamn för sent, och Sjörapporten utlovar väderförsämring. Det är kanske därför det är så befriande att läsa om hur det kan vara, kan bli, någon gång.

För Markus blir första natten i en naturhamn en mardröm. Han ligger stel på sin brits med oron som ett gift i kroppen. Blir det storm? Kommer ”Magda”, som hans folkbåt heter, att hålla sig flytande till morgonen? Djuren skriar olyckbådande i land.

Målet för resan är Sillö, Barthels hemö, men den misslyckade övernattningen får Markus att avstå, att känna sig ovärdig. Först sommaren därpå, sedan han rett ut några knutar i sin släkthistoria och fullbordat sin Barthel-samling med en av författarens sista böcker, Finska valsen från 1954, blir resan av.

Där Barthels tidigare skärgårdsböcker, som Ö (1935) eller Stränder (1943), varit obesvärade ensamhetsidyller utan spår av världskrig eller familjeplikter, är Finska valsen mörkare. Mer vuxen i tonen, skulle man till och med kunna säga. (Och genuint svår att få tag på, vet jag av egen erfarenhet.)

Här finns samma lyriska upptagenhet vid ögonblicket, men också en förhöjd uppmärksamhet på den egna melankolin, som får sin parallell i en död åda eller i fallens alarmerande klapper mot masten, ungefär som hos Folke Dahlberg.

En kulingnatt vid Bodharan längst ut i Stora Nassa börjar rufftaket läcka. Kölen hugger i botten och åskan dånar, och egentligen är det väl en livs- eller skaparkris som den då 51-årige författaren beskriver.

Liksom i Danielsons roman, som nog har sina största förtjänster i skildringarna av rätt typisk manlig fåfänga (som boksamlande eller träbåtspyssel), övergår skräcknatten småningom i en mild sydvästbris av försoning. Barthels slut är ljust, och kanske ett av de vackraste i den svenska litteraturen. ”Jag tittar på luften och lyssnar till skogen; bortom skogen öppnar sig skärgården. Vädret är friskt, inte hårt. Det står fast, det står som det gjort i dagar. Det väntar på segel.

Jag har varit rädd. Det har jag varit många gånger och det kommer jag att bli många gånger. Men nu är jag det inte.

Och solglittret sprattlar i vikmynningen.”