Gamla rader blir som nya
Uppdaterad 2011-09-27 | Publicerad 2011-09-12
Har det nån betydelse om man vet att stora delar av Hanna Nordenhöks poesi är stulen eller inspirerat förvrängd?
Litterära stölder, en nygammal metod, har kopplat grepp om den svenska samtidspoesin. Alla snor. Alla samplar. Jag gör det själv när jag skriver poesi. Oftast berättar man inte ens vad man stjäl utan väver bara in materialet i sitt eget.
Däremot är det beteende jag själv anammat som poet en utmaning för mig som kritiker. Poeternas samplande ställer kritikeruppdraget på sin spets. Det är jobbigt att inte ha den typ av kunskap jag hela tiden känner att jag borde ha. Det känns som om jag löper konstant risk att göra bort mig och åtminstone borde utge mig för att kunna mer än jag kan, framför allt komma ihåg mer än jag gör.
Men jag är ingen dator. Jag kan inte identifiera en Lorca-replik ens om den hoppar upp och sätter sig i knät på mig. Det är tjugo år sen jag senast läste zigenarballaderna och dramatiken. Om inte Hanna Nordenhök hade varit schysst nog att skriva ut att hennes nya diktsamling bygger på stölder från Lorca, så hade jag aldrig märkt det.
Vilket leder rakt in i kärnfrågan: har det nån betydelse om man vet eller inte vet att stora delar av Nordenhöks Jaktscener (Lorcatranskription) är stulen eller inspirerat förvrängd? Och ska man damma av urtextens originalgubbe Lorca före eller efter att ha läst Nordenhöks nya version?
Jag ger mig på Lorca innan, eftersom jag tror det är bra om jag vet vilken text som tillhör vem från början. Men fan alltså, när jag kommer hem från biblioteket i Hudiksvall upptäcker jag att jag sitter med Gullbergs översättning av dramatiken i stället för den nyare som Nordenhök har använt, så där gick det ordagranna åt skogen i alla fall. Jag ger upp. Det enda som funkar är att använda den spontana sambandshjärnan.
I Nordenhöks dikter är det tempot som har huvudrollen: det hetsiga fradgandets galna vitögon hos Leonardos söndergalopperade häst i Blodsbröllop, i Jaktscener starkare gestaltat i själva formen, medan stegringen hos Lorca snarare återfinns i innehåll och repliker. Nordenhöks andfått passionerade, framåtbrakande streckpausering bidrar förstås: ”vad är det han behöver---författaren---befallaren--- /ett fäste---jakten ja---ja denna--- /denna klänning åt sig---”
Vem är det då som jagas, vad är ”klänningen”? Hos Nordenhök finns alltså Författaren med, och han är manlig, medan de litterära gestalterna är kvinnor – Lorca är ju en av de största moderskapsskildrarna. I min läsning är det bland annat jakten på kvinnokännaren Lorca som gäller.
Nordenhöks diktsamling får mig att tänka på Rut Hillarps teatralt anstrukna 40-talspoesi om den mytologiserade och idealiserade kvinnan, där mannen/författaren är skapande överhuvud i en sadomasochistisk blodsdans av lorcatragiskt snitt.
För poängen med tjuvmetoden är denna: Att stjäla är inte samma sak som att härma någon annans röst. Att stjäla är en konst som kräver djup kunskap om den egna poetiska särarten. Att stjäla är avancerad skådespelarkonst, inte ytlig efterapning. Man kan bara sno om man vet varför man ska sno vad. Det vet Nordenhök, och hennes jaktscener är ett nybygge på igenkänningens gamla grund: oavbrutet, överspänt och hänförande.
Aase Berg
Hanna Nordenhök är kritiker i Aftonbladet, därför recenseras hennes bok av Aase Berg, författare och kritiker i Expressen