En vit turist utan koll
”Abalone” ger ett vimsigt intryck
Publicerad 2019-04-18
Marit Furn debuterade 2016 med den eleganta pastischpärlan Skuggan. En fiktiv dagbok, skriven av en nervig spion i Paris under sent 1800-tal, sänd på uppdrag att bevaka August Strindberg, under besatt infernokris.
I debuten sällade sig Furn till en murrig del av svensk litteratur, med grannar som Gabriella Håkansson och Eva-Marie Liffner. Förhöjt, febrigt och med inslag av fantastik. Med en osande tilltro till hur fiktion kan gestalta mänskliga drivkrafter och tillkortakommanden.
Nya boken Abalone är något helt annat. Den anakronistiska på-gränsen-till-kitsch-prosan har bytts mot en städad, nedtonad realistisk ton. Platsen är Kapstaden, tiden sent 1990-tal. I berättelsens början anländer Ester, en svensk journalist med den initiala ambitionen att författa ett reportage, ”Sydafrika efter apartheid”.
Ester intervjuar jurister och andra samhällsengagerade som förklarar hur unga som lever på gatan och stjäl bara är perfekt anpassade till det samhälle de lever i. Hur det förr var apartheidlagarna som avlägsnade människor från vissa platser, men att det nu är turistindustrin.
Inramningen för glimtarna ur det havererade reportaget, om hur ett brutalt system avlösts av ett annat, blir Esters famlande. Hon är en vit turist. Kanske mest där för att undkomma en sorg hemma i Sverige. Hon har inte koll och skäms, förolämpar utan att förstå varför, faller in i det hon själv kallar ”narcissistiska självförebråelser”.
Det är gestaltningar av ängslighet, som blir ganska ängsliga i sig. Hur vita människor med resurser hanterar sina privilegier och sin skam i en rasistisk ordning må vara en nödvändig fråga i världen. Men i Abalone blir de kortfattade skildringarna av Esters klumpighet något som garderar. Och bidrar till det vimsiga intryck romanen ger.
När reportageplanerna avbryts intensifieras Esters relation med Tom. Han är en vit sydafrikan, en förvuxen strandpojke, lätt misogyn och öppet rasistisk. Han väcker Esters avsky. Ändå dras hon till honom. Ändå skänker romanen honom sitt mest utförliga psykologiska porträtt, där hans hatiska svinighet förklaras av hur hans familj tillhör de som förlorade på apartheids avskaffande.
En roman måste inte säga allt om den värld den beskriver. Men det förpliktigar att börja peta i ett så laddat historiskt stoff som Abalone gör. Skildringarna av våld och utsatthet är för tunga för att jag ska kunna engagera mig i Ester och Toms drogrusiga romans, som efterhand blir berättelsens fokus.
Kanske försöker romanen visa fram våldets likgiltighet och hopplöshet genom sitt loja tempo och Esters avtrubbande. Men det spretar för mycket. Och romanen är lång. Det känns hafsigt.