Airas galna värld
Uppdaterad 2012-11-04 | Publicerad 2012-11-03
Berättelsen om professorn på konferens skapar en tankemässig rundgång
En liten genmanipulerad geting, mindre än en skorpsmula, får i uppdrag att hemföra en cell från Carlos Fuentes kropp. Detta i en litteraturprofessors valhänta försök att under en konferens klona och massproducera den mexikanske författaren, med inget mindre än världsherravälde i sikte.
Det stackars djuret misslyckas dock, såtillvida att den nallade cellen i själva verket härrör från Fuentes slips. Resultatet blir en armé bestående av tusentals violblå silkesmaskar, stora som finlandsfärjor, hotande att lägga civilisationen i spillror.
Uppslaget skulle kunna vara hämtat ur sjuttiotalets skräckserietidning Chock eller ur föregångaren Häpna!, men utgör en av flera trådar i den argentinska författaren César Airas hundrasidiga roman Litteraturkonferensen. Berättelsen ingår i introduktionsvolymen 3 X César Aira innehållande tre kortromaner som alla tar en mirakulös vändning, eller som rättare sagt oavlåtligt vänder och vrider sig ur det förväntades grepp, från den första sidan till den sista.
Allt tycks möjligt hos Aira (född 1949), allt tycks återstå att göra, upplyftande nog. Det är förstås mycket latinamerikanskt alltsammans, erinrande om Borges labyrinter eller Cortázars sätt att hoppa hage mellan genrer och berättartekniker. En essäistisk, genuint livlig prosa, ofta antänd av en surrealistisk gnista, men hos Aira dessutom genomvädrad av populärkulturella fabler. Här kan huvudpersonen i vilket ögonblick som helst bli kidnappad av ett ufo, eller, som i berättelsen om ett gäng pizzabud i den ekonomiska krisens Buenos Aires, Nätterna i Flores, plötsligt flankeras av en varelse, ”till hälften fladdermus, till hälften papegoja, en meter hög ... och i röda gummistövlar”.
Inget lagt kort ligger, men historierna far heller inte planlöst ut i det fria, utan hålls samman av sin egen dagsländeaktiga, alternativa logik. Det är ett mycket generöst skrivsätt, med ett allegoriskt överdåd på alla nivåer i texten.
Berättelsen om professorn på konferens skapar en tankemässig rundgång, påminnande om den som äger rum i Spike Jonzes film I huvudet på John Malkovich. Fuentes är ju med på konferensen, och ses sedan fly för monstren som skapats ur hans egen slips. Den lilla getingen dör stilla i sin ”schweizervilla av cellofan”, omedveten om sitt kognitiva misstag beträffande skillnaden mellan kläder och kropp.
”När allt kommer omkring gällde detsamma för de kritiker och professorer som gästade konferensen, de som haft vissa svårigheter att ange var mannen slutade och var hans böcker tog vid. Också för dem var alltsammans ’Carlos Fuentes’.”