Duktig liberal
Göran Greider baxnar över Birgitta Ohlssons enögda klassperspektiv
Uppdaterad 2018-08-31 | Publicerad 2017-02-15
När jag deltagit i debatter med Birgitta Ohlsson har jag alltid känt den koncentrerade energin i rummet. Hon flyger när hon talar och man tycker att man själv lyfts ett snäpp av hennes närvaro. Att hon är en orubblig marknadsliberal får man stå ut med; jag tröstar mig med att det snarare är feminismen som ger henne den där förnyelsebara energin.
Ytterst bärs denna politiker fram av den planetära våg av kvinnofrigörelse som trots ständiga tillfälliga bakslag är ohejdbar.
Och nu har hon skrivit en bok som heter Duktiga flickors revansch, som är full av intressanta iakttagelser, till exempel om just debatter: ”När jag som är 178 centimeter lång debatterar mot en kortare man i tv får han stå på en låda för att det inte ska se ’konstigt’ ut … När jag däremot debatterat mot en betydligt längre man har aldrig någon ställt fram en låda till mig för att jämna ut jämna ut längdskillnaden.”
Birgitta Ohlsson drar ut i ett försvar av den duktiga flickan. Hon som ambitiöst gör sina läxor, tror på kunskap och alltid siktar framåt men som trycks ner i skolan och reduceras till ”kuddflicka” mellan bråkiga pojkar och ständigt blir misstänkliggjord för sina ambitioners skull. Som vuxen karriärkvinna kan hon få höra att ”hon är för duktig för sitt eget bästa”.
Den duktiga flickan blir till slut mer förknippad med stress, skuldkänslor och ångest än med sina ambitioner och prestationer – och så har en effektiv kvinnofälla slagit igen.
I ett patriarkalt samhälle förblir det problematiskt för en kvinna att definieras av sina prestationer.
Ohlsson flyger i boken från den blyga flicka hon var som barn i Linköping till europeiska ministermöten och svenska riksdagskorridorer och ser överallt hur kvinnor hålls tillbaka och utsätts för manliga härskartekniker. Jag tror att boken kommer att få massor av hängivna läsare – även jag själv, eftersom jag i alla fall alltid varit en duktig pojke, i vuxen ålder ständigt anklagad för att vara alltför produktiv och ambitiös för mitt eget bästa.
Men Birgitta Ohlsson är liberal och därför en smula blind. Jag kan till exempel inte annat än ibland baxna över hur lite hon faktiskt ser av hur gynnad hon ändå var som barn: Var hon lite dålig i matte råkade det bo en ”blivande matematikprofessor” längre ner på gatan i villaområdet. Hon kunde snabbt hjälpa Birgitta att bli riktigt duktig i matte. När en uppsats behöver skrivas ut hjälper en sekreterare i släkten till. Så där såg det inte alls ut på min gata.
Hennes mamma fixar tidigt ett bankonto åt Birgitta så att hon kan spara pengar och slippa studielån och att hon som vuxen kan ”spara en del av min inkomst varje månad ger mig trygghet i framtiden”. Men hallå, Birgitta Ohlsson! Hur svårt är det att spara när man som riksdagsledamot har över 60 000 i månaden?!
Den duktiga flickan är i väldigt hög grad just en duktig medelklassflicka, ända in i klädkoden: läraren i hennes ungdom som är så bra är naturligtvis ”alltid propert klädd”.
När politikern Birgitta Ohlsson förslår att betyg i skötsamhet ska återinföras skolan, hyllar vinster i välfärden för att det gynnar kvinnligt företagande eller ogillar Sveriges ”sammanpressade lönestruktur” – alltså att löneskillnaderna är för små – ja, då känner jag att jag vill kapa det här flygplanet och få det att landa.
Hon kallar det ”egofeminism”. Men det är snarare liberalfeminism. Den utgår från det logiska felslutet att alla i ett kapitalistiskt marknadssamhälle kan göra en klassresa och bli till övre medelklass, särskilt med hjälp av Rut-bidrag, friskolor och sporrande löneskillnader. Risken med den feminismen är att den slutar i förakt för dem som inte gör den där klassresan. Birgitta Ohlsson hyser verkligen inget sådant förakt, men hon skriver heller knappt ett ord om andra kvinnor än medelklassens.
Birgitta Ohlsson är både Pippi och Annika. Men jag önskar givetvis att hon vore mer av en duktig flicka än av en duktig liberal.