Krigets etik och kritik

Joar Tiberg

Tidskriften ”Kritiker” skärper vår vaksamhet

Kritiker (nr 27) är det mest omtumlande tidskriftnummer jag mött på länge.

Vad ska man lyfta fram? Vendela Fredricsons Våldsideologier och psykiska strukturer, Annika Öhrners Om fredsmonument. Fia-Stina Sandlunds One more moment, Ulrika Björks Berättandet och det förflutnas mening hos Hannah Arendt, Clara Diesens Det som är icke?

Allt. Det är som att invertera den uppskruvade medierapporteringens demonisering av ”den ena sidan” och i stället ta ett par djupa andetag, att fredsförhandla.

Elena Namli är professor i etik som i sin forskning arbetar med en postkolonial kritik av den liberala rättighetsdiskursen, ett mer angeläget ämne är svårt att se.

Namli läser verk av Lev Tolstoj och Varlam Sjalamov, där den förre står för ett ihärdigt freds­ideal och den senare för det väpnade motståndet trots allt – som ett sätt ”att om inte leva så dö med värdighet”. Mellan dessa positioner ställer Elena Namli sin egen historia och uppväxt, präglad av de stolta och sorgsna hjältarna från världs­kriget och babuskornas ”vi står ut med vad som helst, bara det är fred”.

Elena Namlis reflektion är inte bara djupt gripande utan ger också ny mening åt min egen situation som en som alltid varit åskådare.

”Hur förhåller sig Sjalamovs motståndsetik till den kraftfulla kritik av kriget som möter hos Tolstoj?” frågar sig skribenten, och fortsätter: ”Jag tänker på frågan inte minst nu, när medierna i vår del av världen är så snabba på att förklara revolt och in­bördeskrig (i andra länder!) som en befrielsekamp värd stora uppoffringar”.

Inne i kriget finns alltid bara bottenlös utsatthet, och det får vi alltid hjälp att glömma, inget krig kan som bekant startas utan medierna. Namlis text, och hela Kritiker, skärper vår vaksamhet mot vad Namli kärnfullt beskiver som ”de västerländska mediernas åskådarentusiasm inför de andras krig”.

helskärm