Stolpes strävhet håller fortfarande

Magnus Ringgren

Läsvärd bok om en av kulturlivets färgstarkaste personer

Sven Stolpe (1905–1996) var en av kulturlivets färgstarkaste personer under 1900-talet. Några minns honom nog som ärkekonservativ och mycket underhållande gubbe i tv på 70-talet, men det var bara slutet på karriären. 

Den började redan när han som 21-åring intervjuade André Gide och talade väl om en hos oss okänd författare vid namn Marcel Proust.

Nu har Sven Stolpe fått en gedigen och mycket läsvärd biografi av Svante Nordin, idéhistoriker i Lund. Jag har egentligen bara två invändningar. Författarens egen konservatism skiner igenom lite för mycket, och han talar för lite om pengar.

Men invändningarna glömmer vi.

Vad jag däremot accepterar nästan fullt ut är Nordins ambition, i Fredrik Bööks anda, att ge ett psykologiskt porträtt av biogafins föremål. Det är nämligen personligheten Sven Stolpe som är mest minnesvärd, inte hans ställning i kulturdebatten – åtminstone inte efter 30-årsåldern.

Som ung var Sven Stolpe kritiker, polemiker, redaktör och introduktör av fransk litteratur. Han var en av våra första kvalificerade filmkritiker. Färgblindheten hindrade honom inte att skriva konstkritik hela livet. Hans romandebut I dödens väntrum 1930 var en svensk pendang till Thomas Manns Bergtagen. Många romaner följde, ofta bästsäljare. Hans tidskrift Fronten (1931–1932) slogs med Spektrum om uppmärksamheten.

Han ställde sig på Agnes von Krusenstjernas sida i 30-talets största litterära fejd, något som hedrar honom. Hon kallades ”folkförgiftare” i nazistisk press. Skvallret om Stolpe som nazisympatisör är lögnaktigt, men hans svärfar var nazist.

Mot 30-talets slut anslöt han sig till Oxfordförelsen vilket tärde på hans rykte. Det var en protestantisk väckelserörelse av amerikanskt snitt som riktade in sig mot betydelsefulla personer i offentligheten. Poeten Bertil Malmberg var inne och vände; annars fick den föga genomslag i svenskt kulturliv.

Efter kriget konverterade Stolpe, och det var ytterligare en anledning till att han marginaliserades. Katolicismen var illa sedd i Sverige. Dessutom förblev han ortodox och godkände väl knappast Andra vatikankonciliet. Han bröt med Gunnel Vallquist, en av sina mera kända trosfränder, som rapporterade flitigt om förnyelsen i böcker och artiklar. Brytningar med gamla vänner var genom hela livet en av Stolpes specialiteter. Han tyckte om att ha fast anställda fiender. Olof Lagercrantz var den viktigaste, och orsaken till det berättar Nordin om. Om sanningen ska fram kunde det också hända att Stolpes fiender blev hans vänner om han råkade dem personligen.

Under Torsten Kreugers tid skrev han på denna tidnings kultursida. Därefter gjorde han ett grandiost men misslyckat försök att bryta sig in i den akademiska världen med en stor avhandling om drottning Kristina. Den ledde dock bara till ett lektorat i Mjölby.

Jag skulle vilja veta om hans elever trivdes lika bra som Stolpe själv med den tjänsten. Troligen gjorde de så.

Bokens sista kapitel är en lysande nekrolog även om den kommer arton år för sent. Biografins undertitel, blåsten av ett temperament, är sällsynt väl vald. Det blåste alltid kring Sven Stolpe som kring en katedral på en kulle. Ibland var han en briljant intellektuell som i utgåvan av drottning Kristinas maximer. Jag upptäckte det själv i hans översättning av Pascals Tankar (som Nordin inte alls noterar).

Sven Stolpe var kvick, elak, snarstucken, slagfärdig, mytomanisk, konfrontativ, långsint, äregirig, kolerisk och intrigant. Han förfäktade de underligaste åsikter.

Kort sagt: Han fungerar än i dag utmärkt som en trätobroder där borta i litteraturhistorien.