Kampen mot mammamonstret som vill styra allt

Inger Edelfeldts bildspråk är oväntat och träffsäkert

Ulrika Stahre

helskärm

Inger Edelfeldt är en sparsam författare. Inte vad gäller den sammanlagda mängden romaner, noveller, seriealbum – tvärtom! – utan i ett språk där oväntade och träffsäkra bilder får ersätta långrandiga beskrivningar. Jag kan älska liknandet av pratstunder med förpackade ostkuber, eller insikten att det går att vara svartlycklig.

I Om snö och guld blir bilder och bildspråk en del av själva berättelsen, när romanens jagfigur Miranda bearbetar sitt barndomstrauma och sin dysfunktionella familj med åratals frenetiskt tecknande. En hel tonårstid rakt in i ett fantasiland skapat kring flickan Guld blir en vändpunkt i romanens och i huvudpersonens liv.

Om snö och guld är skriven ur barnets perspektiv på ett konsekvent vis, språket utvecklas med hennes stigande ålder och blicken på mamman, Gerda – hon som är ständigt kritisk, sarkastisk, missnöjd – förändras också den. Ända upp i vuxenlivet kvarstår barndomens sår, och Edelfeldts berättelse blir en utvecklingsskildring som står sig väl i hennes oevre, man kan tänka på tidiga romaner som Duktig pojke och Kamalas bok.

Jag läser romanen parallellt med HBO-serien It's a sin. Även där möter vi mammamonstret, det kyliga, oseende, skambeläggande. Mamman som vill forma, inte låta växa. Dessa mammor finns flerfaldigat skildrade, det är inget nytt. Ur ett kulturhistoriskt, inte individuellt, perspektiv, bottnar skildringarna både i en misogyn revanschlust och en gemensam skräck av annat slag: Att vara den mamman. En skräck som läsaren kan känna långt innan Miranda i romanen själv gör det.

Titelns snö spelar en roll i berättelsen, vintern med sin kyla och mörkerstress, snön som faller och ligger kvar, ofta ful i sitt kvardröjande smutsiga skick. Den kan inte dölja för alltid, vilket är lika gott. Den positiva fantasin om Guld får sin negativa motpol i snön.

Mamma Gerda förblir lite av ett mysterium romanen igenom, onåbar och undanglidande. Lika svår att nå och förstå som världen under snön. Men hon, hon kommer aldrig riktigt fram. I skildringen av henne tinar snön inte upp och försvinner.