Toni Morrison ger ljus och rus
Uppdaterad 2019-08-07 | Publicerad 2014-05-28
Hem en glädje att läsa – som verkliga mästerverk brukar vara
”Hem” är den mångtydiga titeln på Nobelpristagaren Toni Morrisons senaste roman. I förgrunden står Frank som återvänder hem efter Koreakriget, med en krigsmedalj som den enda ägodelen. Han vaknar upp med fotboja på ett mentalsjukhus, minns inte varför. Franks ironiska efternamn Money får folk han möter att dra på munnen. Var är hem beläget när hålan i Georgia där han växte upp är ”värre än något slagfält”?
Där fattiga pojkars enda möjlighet är att ta värvning i armén. Föräldrarna är döda och vännerna dog i kriget. En trygg vrå är inget han kan förnimma. När som helst kunde de bli fördrivna från hemmet, som under depressionen på 30-talet. När som helst kunde en polis dundra in hos en svart familj, eller visitera dem i det egna kvarteret.
Hus och hem är laddade begrepp i Morrisons värld. ”Det finns inte ett hus i landet som inte är fullt upp till takåsarna av någon död negers sorg”, säger en kvinna i Morrisons roman Älskade – från 1987 - som nyligen kommit i Albert Bonniers klassikerserie.
Enda ljuspunkten för Frank är hans skyddsling, lillasystern. Nu har han fått ett brev som larmar att systern är svårt sjuk där hon bor och arbetar hos en läkare. Under resan till systern – från nordvästra USA till Georgia i södern – kommer minnena och mardrömmarna tillbaka.
Den täta lilla romanen är en pikaresk – en litterär roadmovie – som skildrar rasismen och fattigdomen i 50-talets Amerika.
För Franks del är det som om kriget aldrig tar slut, i Södern behandlas svarta som fredlösa. Scenerna vid varje stopp efter färden visar hur våld föder våld i en djävulsk evig upprepning. Utsattheten är för hans del dubbelt värre än för de krigstraumatiserade hemvändande soldaterna i William Faulkners – som Morrison ofta jämförs med – författarskap.
Varje mening är laddad av afroamerikansk historia. I en montageteknik växlar Morrison mellan dåtid och nutid. Franks egen berättelse i jagform varvas av olika karaktärer som får sina liv blixtbelysta. Vilket också kastar nya sken över Franks liv. Allt detta skickligt översatt av Ulla Danielsson.
Romanen har en galghumoristisk nerv, som märkligt nog fungerar. Morrison – som ofta arbetar med kontrasterna godhet och ondska – visar hur tillfällig medmänsklighet räddar liv. Religiösa samfund hjälper utblottade utifrån plikt eller äkta medmänsklighet. Kvinnosolidariteten är som marschaller i kompakt mörker.
Morrison visar med ett sedvanligt snillrikt litterärt pussel hur ett liv kantat av våld och fattigdom perverterar. Frank får mig att tänka på den osympatiske nyss utsläppta fången Franz Biberkopf i Berlin Alexanderplats. Mardrömsbilder från kriget överrumplar och förtär, dövas bäst med whiskey, sex och ännu mera våld. Impulskontrollen är utplånad. I romanen finns ett makabert fight club-motiv som visar hur den fattiges kropp används utifrån onda avsikter.
Respektlösheten inför den fattige afroamerikanens kroppsliga integritet perverterar alla samhällsklasser. Systern sover på sidenklädd madrass hos läkaren vars medicinska experiment visar att rashygienen inte bara var ett svenskt fenomen.
Toni Morrisons Hem är trots sin avgrundsdjupa svärta en glädje att läsa. Den skänker ett rus och ett ljus, som verkliga mästerverk brukar göra.
