Bittra veteraner byggde upp den finska fascismen

Carsten Palmær om en dramatisk inblick i Lapporörelsen – och om dess fienders lidande i fånglägren

Carsten Palmær

helskärm

Äntligen är den stora dagen ­inne.

Från hela Finland har de kommit, med extratåg och i bilkaravaner. Tiotusen representanter för den stora foster­ländska väckelsen, på väg till Senatstorget i Helsingfors. Från och med nu ska det bli slut på kommunistledda strejker och egoistiskt partikäbbel i riksdagen. Finland ska få en ­stabil och handlingskraftig regering ­under ledning av hjältarna från frihets­kriget 1918.

Längst fram i strålkastarljuset står – nu som 1918 – de fromma bönderna från Öster­botten. I bakgrunden rör sig andra krafter: Sågverksdisponenter, bankdirektörer, ­höga officerare. 

”Lapporörelsen eftersträvar inte diktatur och vill inte rubba den demokratiska samhällsordningens fundament”, säger ­ledaren Vihtori Kosola i sitt tal.

”Men om rent parlamentariska metoder inte räcker till för att snabbt utrota kommunismen i detta land, måste statsmakten ta till andra metoder.”

Inbjudna gäster på Senatstorget är överbefälhavaren, generalstabschefen, representanter för de borgerliga partierna, ­statsministern, den borgerliga samlings­regeringen och republikens president. I sitt tacktal liknar presidenten Lapporörelsen vid en skärseld som kommer att rena, väcka och samla medborgarna och skapa en stor nation.

Det är den 7 juli 1930. Den finska fascismens höjdpunkt och början på dess långa utförsbacke.

Inga fascistpartier har någonsin lyckats ta makten av egen kraft. För att segra är de beroende av en sak: en stor del av borgerligheten måste vara övertygad om att ­fascismens hårdhänta metoder är nödvändiga för att bevara den rådande samhällsordningen och undvika kaos. De europe­iska fascisternas väg till makten har aldrig gått via upproret. Den har gått via undantagstillståndet.

Med facit i hand är det lätt att förfasa sig över 1930-talets borgare och deras aktiva eller passiva stöd för Mussolini och ­Hitler. Men naturligtvis var det inte världskrig, förintelse och undergång de röstade för. De röstade för ordning och reda.

I inget land i Norden stod fascismen så stark som i 1930-talets Finland. I Svart ­gryning berättar Aapo Roselius, Oula ­Silvennoinen och Marko Tikka dess ­historia. Det är bra skrivet i modern populärhistorisk stil, med sinne för dramatiska situationer och spännande livsöden. För en okunnig svensk läsare är det bara synd att författarna, trots sin uttalat liberala hållning, inte ägnar lite utrymme åt fascisternas motståndare inom etablissemanget. Trots allt var det ju de sluga parlamentarikerna som till slut lyckades manövrera ut flåbusarna från Österbotten. 

Aapo Roselius har tidigare skrivit en ­utmärkt bok om terrorn under inbördeskriget 1918, I bödlarnas fotspår (Leopard förlag 2009) där han gör upp med både ­röda och vita myter om terrorn och dess omfattning. Det är i de vita exekutionsplutonerna från 1918 som den finska fascismen hittar sitt fotfolk – bittra krigsveteraner som efter segern känner sig otacksamt behandlade av fäderneslandet.

Sina röda landsmän såg de aldrig som människor, utan som ”protoplasma, ett ­urslem utan hjärna, hjärta eller nerver med enbart gravitationen som aktiverande ­mekanism” (enligt medicinprofessorn Mauno Vannas). Men de föraktade också sina vita meningsfränder som inte upplevt livsfara och extas vid fronten – ”stabsråttor, etappsvin, smitare och källarhjältar”.

Deras dröm var att en av hjältarna från inbördeskriget – om möjligt general ­Mannerheim själv – skulle ta hand om statsrodret som diktator. Den försiktige Mannerheim stödde privat Lapporörelsens högerflygel men vägrade att sticka ut ­nacken offentligt.

Både högersocialdemokraten Väinö Tanner och Bondepartiets ledare Kyösti Kallio tackade blankt nej till att tillsammans med Lapporörelsen ställa sig i spetsen för en auktoritär regering. Efter ett halvhjärtat försök till statskupp – det så kallade Mäntsäläupproret 1932 – gick Lappo­rörelsen i upplösning i brist på ­ledare. Fascisterna fortsatte att verka i maktens korridorer och i olika veteranorganisationer.

Efter vapenstilleståndet med Sovjet­unionen 1944 förbjöds högerextrema organisationer som Frihetskrigets frontmannaförbund och Akademiska Karelensällskapet. Från 1989 och framåt har begrepp som ”nationell rening” och ”upprensning av främmande element” åter blivit gångbara i Finland.

Om de kommunister som Finlands ­fascister såg som sin huvudfiende skriver Sirpa Kähkönen i en annan bok, Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Det är en personligt hållen berättelse som utgår från författarens morfar, för ung för att delta på den röda sidan i inbördeskriget men elev på en militärskola i Lenin­grad på 1920-­talet. Därifrån rymmer han och blir senare aktiv i det förbjudna finska kommunistpartiet, grips och spärras in i det fruktade fånglägret i Ekenäs.

Många andra märkvärdiga människor tar plats i boken, som Mary Moorhouse ­Pekkala, en maoriättad brittisk radikal överklassflicka som gifte sig med en finsk riksdagsman och stred för de politiska fångarnas rättigheter.

Röda fångar som berättat om sina fängelseerfarenheter brukade helst tala om sammanhållningen, hur man delade matpaket, nyheter och cigaretter och kommunicerade med knackningar i väggar och rör på ”Rödinguniversitetet” som Ekenäslägret kallades.

Kähkönens bok handlar mera om lidandet: spöstraffen, svältdieten, kylan och mörkercellerna.

Det är en fint skriven, sorgsen historia: inte minst om de kommunister som ­klarade sig ur fängelserna i Finland och flydde till den drömda friheten i Sovjetunionen där de några år senare sköts eller gick under i läger, anklagade för finsk nationalism.