En liten bok om att treva efter kärlek
Bart Moeyaerts första vuxenroman lämnar en en stum känsla efter sig
Publicerad 2020-12-16
I den belgiske Alma-pristagaren Bart Moeyaerts första roman ämnad för en vuxenpublik skildras ensamhet som ett sätt att ha kontroll. Till skillnad från flera av Moeyaerts ungdomsböcker, som myllrat av dråpligt och trångt, dysfunktionellt familjeliv, har vi här att göra med en kyligt dämpad neurotiker som förhåller sig till sin familj på avstånd. Framför allt genom ett arv: Apoteket Den gode herden i österrikiska staden Graz.
Hermann Eichler, som han heter, förser stadsborna med goda råd och mediciner. Och med samma exakthet som han måttar farmaceutiska preparat och ordnar bokföring, registrerar han människors ansikten och sina egna oroliga tarmrörelser. ”Jag vill gärna förstå vad som händer”, står det, och priset för denna förståelse tycks vara distans.
Men en dag rämnar något i honom. En cykelolycka äger rum i gathörnet utanför apoteket, där Hermann känner till varenda liten speglad ljusskiftning i fönster och vattenpölar, och till en början misstar han den förolyckade pojken för en flicka. Det triviala missförståndet skakar om honom, och slår upp en reva i den kategoriske naturvetarens tillvaro. Det finns en oförlöst könsvarelse i Hermann, som längtar efter andra.
Moeyaerts prosa är omisskännligt detaljrik och återhållen. Den bär på ett stramt skimmer som behövs för att skaka liv i den väl uppenbara slitningen mellan behärskad konvention och oregerlig sexuell kraft.
Vackrast är romanen i sin mest upphetsande och överskridande scen, då Hermann i sin ensamhet prövar att vara någon annan: Från sitt fönster ser han ett straight par på andra sidan gatan, i färd med att kopulera på ett bord. Varsamt häver Hermann sig upp ur sin säng och testar sitt eget bord, placerar sin kropp för att likna kvinnan på andra sidan gatan.
Som en stilmässig kontrast till detaljerna gapar den korta romanen av ganska djärva klipp mellan tider och platser i Graz. Greppet får mig att tänka på isländske Sjóns mästerliga roman Máni Steinn – pojken som inte fanns (i svensk översättning av John Swedenmark, 2014), som också har tematiska likheter med Graz: Det ekande utanförståendet. Det ingående betraktandet. Den språklösa, marginaliserade sexualiteten.
”Graz” är en kort bok om att treva. Bitvis med en väl stor tilltro till det ofullgångna. Vad är det egentligen för kvarlåtenskap denne arvtagare lever med? Vad finns det för laddning mellan att så totalt vara stadens inhemske son och att möta det främmande? Och sig själv som annan? Jag vill veta mer. Och boken lämnar trots sin skärpa en stum, sluten känsla efter sig.