Det stinker skunk om public service

De politiska kommentatorerna måste avgå från nyhetssändningarna

Statsvetaren Tommy Möller är före detta talskrivare åt Carl Bildt och flitigt anlitad expert i medierna. Tillsammans med Margit Silberstein, så kallad oberoende kommentator på Aktuellt, har han skrivit En marsch mot avgrunden om den förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholts uppgång och fall. Boken ställer oavsiktligt författarna själva i fokus då de också är makthavare, dock utan att deras egen roll i det politiska förloppet problematiseras.

Möller är forskare och Silberstein journalist men hantverket är ändå så illa utfört att insiderinformationen ibland tippar över i osmakligt skvaller medan den egna politiska agendan blir desto mer uppenbar.

När till exempel Silberstein skriver att Per Nuder fick sparken av Mona Sahlin för att han var ”odräglig” med sin tjuriga tystnad, reduceras den politiska journalistiken till Hänt i veckan. I genren politisk sakprosa kan sådant tolereras som kryddan på en väl underbyggd bred analys. Det kan inte, som i detta fall, vara själva huvudrätten.

Silbersteins uppsåt blir väldigt tydligt när hon luddigt skildrar spelet kring Juholts sjabbel med a-kassan i samband med socialdemokraternas skuggbudget. Både Juholt och socialdemokraternas före detta ekonomisk-politiska talesperson Tommy Weidelich har beskrivit händelsen som en kupp av tjänstemännen som inte ville höja taket på a-kassan. Det låter sannolikt, med tillägget att Juholt/Weiderlich var för oslipade för att kunna hantera en sådan delikat situation. Budgetavdelningen befolkades av samma högersossar som under Sahlinepoken och jag har svårt att tänka mig att de skulle ha blivit beordrade av de orutinerade Juholt/Weidelich att ta bort a-kas­se­posten ur budgeten och inte tvärtom.

Silbersteins ärende verkar vara att upprätta budgetavdelningen och dess chef. Hon skriver att Juholt ”svärtar ner Annelie Roswall Ljunggren, en högt ansedd och respekterad tjänsteman”. Hon avslutar a-kassedebaclet genom att låta en anonym VU-sosse kalla det ”sunkigt” av Juholt att anklaga en sådan ”synnerligen pålitlig person” för att ljuga.

Också det tolkningsraster som Tommy Möller lägger över den politiska verkligheten ångar av ytlig ideologiproduktion. I nästan två decennier har politiker och kommentatorer beskrivit och bedömt politik utifrån den fåniga floskeln ”förnyelse”. Ett positivt klingande övertalningsord som betyder skattesänkningar, låga ersättningar i socialförsäkringssystemen, avregleringar både av offentliga sektorn och arbetsmarknaden och subventioner till de välbeställda.

Och det är alltid den globala ekonomin, tidens nya utmaningar eller det nya tjänste- och kunskapssamhället som kräver detta av politikerna. På så vis kan Håkan Juholts installationstal – dess utgångspunkt var att vårt samhälle går isär och han pekade ut en radikal kursändring för både Sverige och socialdemokraterna – avfärdas av Möller med orden: ”Frågorna om socialdemokraternas utmaningar i en ny tid fick dock denna dag anstå tills vidare.”

Det hade varit intressant om författarna struntat i att staccatoskvallra och rutinköra den gamla vanliga borgerliga historieskrivningen där politiken inte är produkten av ideologier utan av den oundvikliga samhällsutvecklingen där socialdemokraterna måste följa med högerut. Jag skulle hellre vilja att Silberstein reflekterade över sin egen roll vid Juholts uppgång och fall. Hon menar att hon ”följt händelseförloppet nära” när det egentligen betyder att hon och hennes kollegor medverkat i det spel hon beskriver.

Direkt efter Håkan Juholts installationstal begick Silberstein den numera klassiska expertanalysen: ”De kan ju inte föra den politiken att marknaden är dum och det vet de ju”. 

Det märkliga är, att trots att Silberstein totalt har suddat ut sin egen och kollegornas betydelse i Juholts undergångsmarsch så är hon medveten om att hon och hennes kollegor orkestrerat det politiska dramat. Hon anmärker, apropå att Juholt beskriver journalisterna som ”klegg”: ”Det kanske inte var helt lyckat att raljera över dem som sätter dagordningen och formar bilden över det politiska skeendet i vilket Juholt numera var en av huvudrollsinnehavarna”. 

En marsch mot avgrunden blir en metafor för den politiska journalistikens avprofessionalisering. Elitkommentatorerna falskflaggar sina egna borgerliga värderingar som oberoende analys, samtidigt som deras kommentarer saknar det djup som krävs för att förtjäna beteckningen ”analys”.

Författarna aktualiserar det krav jag tidigare har formulerat här på Aftonbladet Kultur: De politiska kommentatorerna måste avgå från public services nyhetssändningar och ersättas av kunniga höger- och vänsterdebattörer. Det finns en skunk i det demokratiska rummet, den stinker och vi måste börja prata om det.

helskärm