En sensation att den skrivits av en tonåring

Leila Mottleys debutroman är överväldigande, brutal och vacker

Eric Rosén

helskärm

Att skriva är att drömma mardrömmar om att återse texterna man skrev som tonåring. De höga pretentionerna kan möjligen vara rörande. Men riktigt jobbigt blir det när man påminns om hur mycket man trodde sig veta om världen. Skamsköljningen kommer så fort man tänker på det.

Det problemet har inte den amerikanska författaren Leila Mottley.

Hon prisades som poet redan som 16-åring. Året därpå började hon skriva sin roman och 2022 gavs den ut, debuten ”Nattvarelser”, innan hon hunnit fylla 20. Mottley nominerades, som den yngsta i prisets historia, till Bookerpriset.

Och det ska sägas direkt, hon förtjänar alla sina hyllningar. ”Nattvarelser” är överväldigande och vacker. Berättandet bygger lojalitet med huvudpersonen, för att hon är så skickligt levandegjord, för att någon måste vara på hennes sida.

Det handlar om Kiara, som snart ska fylla 18. Men också om grannpojken Trevor, storebror Marcus – och om Kiaras närmaste förtrogna Alé.

Mama är inlåst, Daddy är död. Vernon tjatar om hyresskulden och hotar med vräkning. Trevors mamma Dee pundar sönder sig och försvinner, det är bara Kiara som är beredd att göra något alls för att den nioårige pojken ska få uppleva ett uns av trygghet. Brorsan Marcus satsar lika fåfängt som desperat på rapkarriären hellre än att söka vanliga jobb. Återstår för Kiara att fixa pengar och mat åt alla som behöver.

Hon löser det. Det kryllar ju av män som vill köpa en ung flickkropp.

Kiara överraskas först av hur lätta pengar det är, det gick ju så snabbt. Att stålsätta sig och stänga av känslorna funkar bara en stund, hennes möten med torskarna blir snabbt farligare och äckligare. Männen lämnar allt fler fysiska märken på hennes kropp. Välfunnet beskriver hon hur hon förändras. Vem hon är i männens ögon. Och vem hon kanske alltid varit. Allt ryms i samma mening, hon är “fortfarande inget mer än en flicka med hud”.

När Kiara så småningom hamnar hos snutarna blir det än värre. De delar på henne. Tar för sig och hotar henne med tjänstevapnet. Betalar om de har lust, men ofta tycker de att det är betalning nog att de inte låser in henne.

Mottley har skrivit sin roman med utgångspunkt i verkliga händelser: Ett 30-tal poliser i Oakland utnyttjade och våldtog systematiskt en minderårig tonårsflicka, något som avslöjades först när en av poliserna 2014 tog sitt liv och bekände brotten i sitt självmordsbrev.

Leila Mottley berättar i en författarkommentar att hon velat problematisera och påminna om att svarta flickor ofta betraktas som vuxnare än de är – och som vuxnare än vita flickor.

Språkligt förhåller sig Mottley liksom följdriktigt till sin huvudperson på samma sätt, blicken riktas mot det fysiska eftersom det är vad Kiara tvingas köpslå med: Det är kroppsligt och köttigt. Det är i fötterna och fingrarna, på skallen och intill matstrupen, som känslorna tar sig uttryck.

”Häl, tå, häl, tå”, tänker Kiara när hon promenerar på väg mot en plats hon vet kan vara helvetet. Just då uppgivet och utlämnat. Men likadant fungerar den här boken också i något mer hoppfull riktning: Kiara sätter en fot framför den andra och fortsätter framåt, vad som än komma skall. Det är jag som läsare som rämnar, inte Kiara. Världen är hopplös men hon är det inte. Tvärtom är det en roman som pulserar av livsvilja, den driver henne genom mörkret. Bara någon som verkligen vill leva kan utstå allt det där. Och endast den med urstark kärlek till sina närmaste kan överleva trots att man fråntagits så mycket egenmakt.

Det är en strålande debutroman. Att den skrivits av en tonåring – så vackert, moget och sant – är en smärre sensation. Leila Mottley kommer aldrig behöva våndas över ungdomens pinsamma prosa. Den bär henne långt.