Porren för barn som gjorde skandalsuccé

Petter Lindgren

70-talsklassikern ”Kram” blir aldrig omodern

Det fanns en tid när den svenska skogen var skog och det drällde av porrtidningar bakom varje rotvälta. Sprang man på ett ödehus kunde man ge sig på att där också låg en drös Paff och skräpade, gärna i sällskap med några tomma mellanölsburkar.

Hans-Eric Hellbergs roman Kram från 1973 var dock något annat än de fuktskadade tanterna i skogen. Boken marknadsfördes som porr riktad direkt till barn, vilket knappast var oproblematiskt ens på det sexuellt frigjorda sjuttiotalet. Visst låg sådant som könsroller och sexualundervisning högt upp på dagordningen, men samtidigt var det tidiga sjuttiotalet en värld med öppen prostitution, porrfilm på vanliga biografer och obligatoriska herrtidningar hos frisören. Behövdes det verkligen mera porr?

Det tyckte i alla fall den danska förläggaren Ib Permin, berättar litteraturvetaren, författaren och Hellberg-fanet Tony Elgenstierna i den nyligen utkomna och utmärkta boken om Krams tillblivelse och mottagande, Hellbergs Kram – När den sexuella revolutionen nådde barnboken (Gidlunds förlag).

Permin, vid förlaget Høst & Søn som redan givit ut några av Hellbergs böcker på danska, ansåg tiden mogen för barnbokens att bryta sexvallen, och anade säkert också projektets kommersiella potential. I oktober 1971 skriver han till vännen Stig Ericson, förlagsredaktör på Bonniers, och ber denne kontakta Hellberg i frågan: ”Vi er hos os ikke bange for, om nogen skulle mene, at det er tale om porno for børn – det er der nemlig også behov for … Der er næppe andre lande end Sverige og Danmark, der kan udgive en sådan bog, men vi savner den.”

Hellberg, som redan hunnit med att ge ut några ”vågade” ungdomsböcker i Sverige, går genast igång på idéen, men väljer också att införa ett mysterium i boken, för spänningens skull. ”Jag har till och med följt gamla Blyton så tätt i spåren att jag har fyra barn och en katt + en underjordisk mystisk tunnel”, skriver han till Permin.

Något år senare ligger boken på bokhandelsdiskarna, i Danmark under titeln Kram og kys.

I Kram flyttar unga Jonnie in hos familjen Siljedahl tillsammans med sin mamma, i ett slags minikollektiv. I huset finns också systrarna Katarina – jämnårig med Jonnie och spefull pojkflicka i stil med Enid Blytons George – samt det några år äldre blonda bombnedslaget Ing-Christine, vars byst författaren ägnar ett närmare studium redan på sidan 9.

”Hon uppfattade hans blick.

– Jag har ingen behå om du vill veta. Jag är en fri kvinna som gör som jag vill. Hur gammal är du, tolv, tretton? Du har väl inte börjat tänka på tjejer än. Killar är ju så mycket långsammare än tjejer när det gäller den saken.”

Direkt porrigt blir det emellertid först i det gåtfulla och berömda kapitel 14, som i äldre biblioteksutgåvor av romanen brukar skilja ut sig som det mest tummade. Här ror Jonnie ut till en holme där han hux flux övermannas av tre okända tonårstjejer som binder honom vid en al och på olika vis lockar honom till utlösning.

”Den långa drog sin topp över huvudet. Hon tog av sig kjolen. Hennes trosor lyset vita mot det solbrända skinnet. Hon klev ur dem och sprang ner till vattnet. Ingela följde efter. Hon började att tvåla in sin väninna, först hennes axlar och nacke, fortsatte sen med hennes armar och armhålor, hennes bröst, hennes rygg, hennes båda skinkor och mage ...”

Den drömska episoden skulle kunna passera som en novell i vilket nummer av Paff som helst, men ur Hellbergs i övrigt vardagsrealistiskt hållna berättelse lyfter den som en utopisk såpbubbla. Eventuellt kan avsnittet förstås som en av Jonnies erotiska fantasier, men samtidigt skymtar tjejerna förbi som hastigast mot slutet av boken, så man vet ju aldrig.

För Krams framgång hade kapitel 14 ungefär samma betydelse som Ulla Jacobssons nakna bröst för Arne Mattssons Hon dansade en sommar, från 1951. Exempelvis publicerade Aftonbladet kapitlet i sin helhet, lagom till julhandeln och liksom för säkerhets skull, intill en uppbragt artikel med rubriken ”SEX FÖR BARN”. Också i tv och radio blev genomslaget stort, och för Hellberg innebar boken en aldrig tidigare skådad försäljningsframgång.

Dagstidningarna kritikerkår förhöll sig i stort sett positiv till boken, men hukade samtidigt inför uppdraget, på ett ibland komiskt vis. ”Hellbergs bok borde vara lämpad att bana väg för en öppnare diskussion på detta ömtåliga område”, skriver Dagens Nyheters Stefan Mählkvist försiktigt.

Mest rädd är kanske Gunnar Andersson i Jönköpings-Posten. Inför det frireligiösa Småland berömmer han Hellbergs tidigare böcker, men krumbuktar sig sedan genom att fokusera på den nya bokens titel som han anser vara ett exempel på usel konsumentupplysning. En bok som heter Kram bör handla om kramar, menar han, ”och inte om pill på Petter Niklas”.

Sex blir förstås aldrig omodernt, men nog har trettionioåringen Kram åldrats en hel del trots att senare utgåvor försetts med smärre uppdateringar, som exempelvis att Jonnie och Katarina numera framställer skoltidningen Dörr-Posten med hjälp av ”en dator”.

För en nutida trettonåring lär Ing-Christines prat om sin slängda behå vara obegripligt, och för en äldre omläsare som jag själv framstår romanen som ett suddigt polaroidfoto från en sedan länge svunnen epok. Åttiotalets aids-skräck, nittiotalets pedofilnoja och vår egen tids sexualisering av barnkroppen lägger sig som en sorgesam slöja över skildringen, och gör den direkt svår att ta till sig.