Så bygger de hits – beat för beat

Markus Larsson

Markus Larsson om den svenska succémetoden bakom låtfabrikerna

helskärm

RECENSION. Flera av de största pophitsen det senaste årtiondet började bokstavligt talat nedanför axeln på en person som nästan ingen har hört talas om.

I boken försöker Ester Dean att förklara sin gåva:

”Jag går bara in i båset och skriker och sjunger och vrålar. Ibland kommer det ord men för det mesta inte, och när det pirrar till just här” – hon rör vid sin arm precis nedanför axeln – ”då vet jag att, japp, där satt den. Där har vi hooken.”

I studion ger producenterna Ester Dean en låt utan text och sångmelodi. Hennes uppgift är att kläcka refrängen eller hooken som, på några sekunder, ska fånga miljontals människors intresse. Till sin hjälp har hon en smartphone där hon har sparat rader och ord från tidningar och tv.

Det är Ester Deans förtjänst att Rihanna sjunger ”Come on, rude boy, boy, can you get it up/Come on, rude boy, boy, is you big enough?” i hiten Rude boy från 2009. Hon har även använt sin förmåga i låtar med Beyoncé, Christina Aguilera, Chris Brown, Katy Perry, Nicki Minaj, Loreen och många, många fler.

34-åringen från Muskogee i Oklahoma är en hookspecialist eller topliner. Hon är en av nyckelpersonerna i processen track and hook som har varit den dominerande arbetsmetoden i dagens moderna låtfabriker i drygt tio år. Track and hook går ut på att en producent eller trackmakare bestämmer beatet, instrumenten och ackorden. Sedan skickas musiken vidare till en topliner som skriver melodier och hookar. En hook kan egentligen vara vad som helst som sticker ut. Ibland är det refrängen och ibland är det stamningen i Rihannas Umbrella. En hook var sjunde sekund är en vedertagen matematisk regel för att en modern hit ska få lyssnaren att svälja kroken.

Fördelen är att en producent kan mejla sina filer till flera topliners, i extremfall över 50 stycken, och välja mellan de bästa melodierna som kommer tillbaka i retur. Men det slutar inte där. Låtens olika delar kan även behandlas av textexperter, stickspecialister, sångproducenter, med flera. Musiken tillverkas ungefär som bilar, flygplan och filmmanus. En låt har flera upphovsmän. Och ingen av dem behöver hyra några studiomusiker längre. Det räcker med mjukvaran i deras laptops.

Målet är att den färdiga produkten ska bli en hit, allra helst en USA-etta. Metoden ska minimera riskerna och maximera resultatet. Anledningen till track and hook är strikt ekonomisk. De stora hitsen står, enligt den amerikanska journalisten John Seabrook, för 80 procent av skivbolagens intäkter. Utan superhits stannar musikbranschen.

Den obarmhärtiga hitmaskinen som John Seabrook målar upp i sin bok har sina rötter i svenska Cheiron-studion. Under ledning av låtskrivaren och producenten Denniz Pop blev Cheiron och dess låtskrivarstall, där bland andra Max Martin fick sitt genombrott, förlagan till dagens hitindustri.

John Seabrook, som arbetar på tidningen The New Yorker, fick idén till Hitmaskinen när han började intressera sig för vad hans son lyssnade på. Han blev fascinerad av Right round med Flo Rida. Varför låter dagens popmusik som den gör? Vad ligger bakom soundet? Varför är det så framgångsrikt? Och hur kunde en hemlig hårdrockare från lilla Sverige, Max Martin, bli låtfabrikernas galjonsfigur?

Seabrook är egentligen en klassisk rockfarbror. Han älskar gitarrsolot i Pink Floyds Comfortably numb. Vissa skulle säkert avfärda honom som Dylanman.

Men när han analyserar hitmusiken undviker han flera fällor. Han avfärdar inte hits som generiskt skräp utan förstår den simpla men viktiga kraften i en popsingel. John Seabrook verkar drivas av kunnig och intensiv nyfikenhet. Samtidigt har han en nödvändig och klarsynt distans till ämnet. Annars hade texten lätt kunnat bli ännu en tröttsam succépredikan enligt devisen: ”Om en låt säljer så är den bra”.

Hitmaskinen är en av de bästa böckerna om 2000-talets populärkultur som jag har läst. Obligatorisk för den som vill förstå samtiden och dess musik.

Mycket är också deprimerande. Efter att Max Martin hade träffat Britney Spears för första gången sa han enligt A&R-mannen Steve Lunt: ”Hon är 15 år gammal. Jag kan göra den skiva som jag verkligen vill göra och använda hennes egenskaper på rätt sätt, utan att hon säger till mig hur det ska vara.”

I hitmaskinens gryning på 90-talet var artister definitivt ett nödvändigt ont. De skulle lyda order, inte ställa några krav och aldrig komma på tanken att försöka skriva egna låtar. Fuck off. Lämna det åt proffsen. Den obehagliga bilden av hur bolagens mestadels manliga styrelsehajar och låtskrivare skräddarsyr banala och könsstereotypa popfantasier för massorna är fortfarande svår att ignorera i sammanhanget.

John Seabrook vinklar säkert medvetet sin bok utifrån låtskrivarnas och studionördarnas perspektiv. Men det saknas artiströster. I sämsta fall riskerar Hitmaskinen att förstärka fördomen om att vem som helst kan sjunga låtarna i fråga. Och att kvinnliga artister mest bidrar till ytan.

Vad skulle vissa av de ultraproducerade låtarna exempelvis vara utan Rihanna? Hon ger dem liv och attityd och en unik röst. Men att gestalta andras material ger inte en lika hög status som att skriva dem själv. Såvida du inte heter Elvis Presley, förstås.

Men Hitmaskinen visar också att hitsen verkligen har blivit mer likriktade. 2009 gav Beyoncé och Kelly Clarkson till exempel ut två singlar som var misstänkt lika varandra, Halo respektive Already gone. Den gemensamma nämnaren var upphovsmannen och producenten Ryan Tedder. Två hits för priset av en låtgrund, ungefär.

Men poängen med hits är igenkänning. John Seabrook hänvisar till olika forskningsstudier som visar att människor automatiskt blir känslomässigt engagerade i låtar som vi känner igen. I slutändan handlar allt om hur vår hjärna fungerar. Och i så fall finns det ingen framgångsrikare pop-psykolog än Max Martin.

Finns det några konstnärliga kvaliteter i dagens extrema hitindustri? Ja, utan tvekan. Men det handlar kanske i första hand om en liten elit i toppen på den darwinistiska matkedjan.

Vissa kopierar det som fungerar i dag, Max Martin blev marknadsledande genom att med kuslig precision veta vad publiken vill ha i morgon.

I intervjun med Jan Gradvall i DI Weekend ville Max Martin dela sitt Polarpris med minst tio andra namn. Han är en del av ett kollektiv. Men faktum kvarstår: ingen annan har haft lika många amerikanska listettor under lika lång tid sedan Paul McCartney. Det kan inte vara en slump. Människor med en liknande intui-tion brukar, oavsett genre och arbetsområde, kallas konstnärer.

Teknikutvecklingen, från cd-skivornas dominans på 90-talet via fildelningens anarki och fram till strömmad musik i dag, har förändrat skivbranschen.

Men en sak är sig lik. Bakom varje stjärna står flera okända talanger.

Ester Dean?

Hon skriver fortfarande succéhookar åt bland andra Selena Gomez och David Guetta. Drömmen om en egen solokarriär har dock inte slagit in. Albumet Miss Easter Dean från i fjol registrerades inte på listorna.

Däremot är hon skådespelare. Men hennes stämband exponeras fortfarande för en större publik än ansiktet.

Hon har bland annat gjort rösten till sengångaren Siren i den animerade filmen Ice age 4 – jorden skakar loss.