Nära katastrofen

Olle Svenning om USA:s kärnvapen - och dess osäkra historia

helskärm

I en silo i en liten stad, med det något överraskande namnet Damascus belägen i Arkansas, USA, förvarades Titan II. Skyddad, ompysslad och vårdad av unga militärer från Missilflottilj 308.

Titan II var det väldigaste och mest förödande kärnvapen som USA konstruerat fram till 1980 och hade en sprängkraft tre gånger så stor som alla de bomber som fälldes under andra världskriget, inkluderat de kärnvapenbomber som släpptes över Hiroshima och Nagasaki.

Det ohyggliga vapnet var dock sårbart. Vid ett reparationsarbete tappade en ung tekniker en hylsnyckel som slog sönder missilens uppskjutningsunderlag och giftig gas från bränslet och från oxidationsmedel började läcka. Olyckan, som inträffade 18 september 1980, hotade till att börja med personal, den tog död på djur i området och oändligt mycket värre; den kunde leda till en atomexplosion som skulle sudda ut Arkansas från jorden.

Grundberättelsen om Titan II bär upp Eric Schlossers 700-­sidiga bok om USA:s kärnvapen, dess historia, praktik och teori. Det är ett mäktigt arbete, föregått av åratal av studier, intervjuer, lusläsning av tillgängliga arkiv och med snabbporträtt på alla från presidenter till meniga.

Schlosser redogör för hur flygplan som transporterar kärnvapen brinner, slits i bitar, blir förvandlade till giftspridande vrak. I ett fall tappar ett flygplan fyra bomber i södra Spanien och ett giftmoln sprider sig över jordbruksmarken: odlingarna måste skövlas och mark forslas iväg.

Under två decennier registrerades 1 200 olyckshändelser med kärnvapen. Bevakningen av dessa dödliga vapen var usel; ibland sköttes den av drogade eller psykiskt sjuka soldater. Dock. Ingen stor olycka hände, ingen massdöd inträffade efter Hiroshima och Nagasaki.

Den amerikanska bomben skapades, så resonerade president Eisenhower, för att USA:s militära styrkor personellt var underlägsna de sovjetiska. Dessutom betraktades kärnvapen som billiga och effektiva. De hade tvingat Japan till underkastelse 1945 sedan 120 000 japaner dödats.

Kärnvapenstrategin, formad under Kalla kriget, byggde på att den skulle jaga skräck i civilbefolkningen, terrorisera den och vid behov utrota den. USA:s mål var att i ett första kärnvapenslag mot Sovjet och Kina döda 220 miljoner människor. ”Megadöden” kallades strategin och den skapades av de skarpaste akademiska hjärnorna, oftast anställda vid Rand Corporation.

Schlosser nämner främst Fred Iklé men uppehåller sig märkligt nog inte vid Herman Kahn, futurologen som skulle lära folket älska bomben och att ”tänka om det otänkbara”. Kärnvapenkrig gick att vinna, argumenterade Kahn, om man var beredd att ta konsekvenserna: missbildade barn, obeboeliga städer och massdöd. Men till slut skulle livet gå vidare. Dock undrade Kahn: ”Kommer de överlevande att avundas de döda?”

Herman Kahn var inspiratör och medarbetare till filmregissören Stanley Kubrick, som gjorde den klassiska filmen Dr Strangelove som enkelt uttryckt skildrar hur en galen general med stöd av en genial vetenskapsman drar igång det kärnvapenkrig som till slut utlöser Domedagsbomben. En av filmens huvudgestalter är direkt kopierad på den amerikanske flyggeneralen Curtis Le May, besatt av att utrota varenda existerande kommunist.

Schlosser ger rader av exempel på hur nära världen var denna Domedagsbomb. Under Kubakrisen 1962 stod världen timmar från ett kärnvapenkrig. Liknande risker fanns under Berlinblockaden. USA skrämde med kärnvapen under Vietnamkriget.

USA och Sovjet hotade varandra med militärteorin om den ömsesidiga förödelsen. En kärnvapenattack skulle besvaras med massivt motvåld och massmord. Varningssystemen länderna emellan var undermålig. Under Kubakrisen skickades noter mellan stormakterna med hjälp av ett cykelbud.

Vid några tillfällen alarmerade USA:s militära och politiska ledning om pågående sovjetiska kärnvapenangrepp och gjorde sig beredda att svara. Det som betraktades som sovjetiska kärnvapen visade sig vara väderfenomen eller effekter av datorsystem som inte fungerade.

1995 fick Rysslands dåvarande härskare Boris Jeltsin sex minuter på sig att besluta om vedergällning mot ett pågående amerikanskt anfall som också visade sig vara fullkomligt fiktivt. Jeltsin-scenen påminner om Dr Strangelove där den ryske ledaren är för berusad för att kunna ge order om att inställa kärnvapenkriget.

Schlossers styrka finns i alla de konkreta exempel han ger på kärnvapensystemets risker för mänskligheten: usel skötsel av vapnen, bisarrt mordiska strategier för vapnens användning, beslutssystem som ständigt riskerar att kortslutas och därmed öppna för massmord.

Boken är klenare i den politiska analysen. Författarens ideologi sammansmälter väl primitivt med rådande amerikansk världsbild, exempelvis kallas Vietnamkriget för ett inbördeskrig. Vad man saknar i denna rika bok är en någorlunda kvalificerad analys av riskerna för ytterligare kärnvapenspridning och för att kärnvapen kan komma att användas i det alltmer sönderslitna Mellanöstern.

Jag fäster jag mig särskilt vid två gestalter i boken: sergeant Jeff Kennedy och korpral David L Livingstone. De båda räddade Titan II från att explodera. Före sitt livsfarliga uppdrag försäkrade sig Livingstone att hans mor inte fick veta något. Något senare var han död. Kennedy överlevde genom en medicinsk bragd. När han anklagade den militära ledningen spärrades han in på mentalsjukhus.