Pakistan på gränsen till sammanbrott
Publicerad 2013-02-20
Kärnvapenstaten hotar världsfreden
Har ni sett Zero dark thirty?
En hemsk film.
Snygga CIA-agenter mitt i karriären tycker förfärligt synd om sig själva för att de måste tortera al-Qaidas springpojkar i jakten på terrororganisationens ledare. När Usama bin Ladin efter tre timmar är skjuten och stoppad i platspåse blir CIA-agenten helt tom i blicken. Så synd om sig själv, tycker hon.
Men om ni sett den så har ni säkert ställt er viktigare frågor än varför amerikanska torterare är så självömkande: Hur hanterade egentligen Pakistan att USA kränkte deras gränser? Hur kunde bin Ladin överhuvud taget gömma sig där, strax intill landets största militärakademi? Och vad blev konsekvenserna?
Här är boken som svarar på alla frågor och några till: Pakistan vid avgrundens rand av Ahmed Rashid.
Ahmed Rashids journalistiska karriär exploderade bokstavligt talat över en natt. Eller en tidig morgon för tolv år sedan, för att vara exakt.
Under 21 år filade den före detta revolutionären som blivit journalist på en bok om en liten sekteristisk religiös grupp i Centralasien. När han väl var färdig tog det två år för honom att få någon att ge ut den. Till slut nappade ett förlag i London och tryckte en upplaga på 3 000 exemplar. Vilket motsvarar ungefär en stor svensk diktsamling.
Men tajmingen kunde inte vara bättre.
Hans bok Taliban, som kom ut bara ett och ett halvt år före 11/9, berättade historien om hur USA:s stöd till mujahedin-krigarna som besegrade Sovjetunionen lade grunden för talibanrörelsen – en av de mest intoleranta muslimska sekter världen dittills sett.
Innan dammet från tvillingtornen lagt sig kastade sig världens säkerhetsanalytiker över boken. Ahmed Rashid blev mannen som skulle svara på frågorna: Vem? Varför? Vilka är al-Qaida? Hvad vilja talibanerna?
Att den översattes till 22 språk och sålde 1,5 miljoner exemplar var egentligen inte det viktiga. Det märkvärdiga med boken var att den blev amerikanska analytikers främsta källa till konflikterna i Afghanistan. Rashid blev under många år ledarskribenternas bäste vän.
Och Ahmed Rashids svar på frågan vad som hände i Pakistan efter mordet på bin Ladin är mycket enkelt: landet hamnade i en svår kris.
En kris som förvärrade ett redan katastrofalt tillstånd.
Rashids bok kan nog vara en av de mest alarmistiska jag läst: Pakistan är ett land på gränsen till totalt sammanbrott. Ett land vars etniska konflikter och korrupta samhällselit hotar att skapa anarki i en kärnvapenstat. Och detta är, enligt Rashid, ett betydligt större hot mot världsfreden än alla konflikter i Mellanöstern.
Kollapsen hotar att inträffa redan 2014, när USA drar sig tillbaka från sitt då 13 år långa krig i Afghanistan. Pakistans öde är så nära sammanvävt med grannlandet, att länderna kort och gott kallas AFPAK av den amerikanska administrationen.
Sedan attacken på tvillingtornen på Manhattan har nämligen Pakistans ledning, kluven mellan klanerna som styr politiken och den oerhört mäktiga militären, tillåtit landets västra delar att bli hemmabas för världens farligaste politiska extremister – den pakistanska talibanrörelsen Tehrik-e-Taliban Pakistan.
USA:s skuld till att detta kunnat ske är stor. Bushregimen ignorerade helt talibanerna – de slogs mot al-Qaida, och förstod inte ens att det var två olika rörelser. I dag har drönarkriget, som trots 3 500 dödsoffer endast eliminerat ett 50-tal terroristledare, blivit en fälla för USA. De militanta rörelserna stärks samtidigt som relationerna med Pakistan havererar. CIA har förvandlats från en underrättelsetjänst till en militär enhet utan insyn.
Rashid är numera en så viktig gestalt i centralasiatisk politik att han inte längre agerar som journalist i alla lägen. När han till exempel träffar Afghanistans paranoide och korrupte president Hamid Karzai 2008 försöker han själv förmå honom att skjuta upp det stundande valet.
Det lyckas inte, och i tron att han bidrar till stabiliteten riggar Karzai resultatet. Rashid, som tidigare varit en av presidentens stora tillskyndare, har inget gott att säga om honom längre.
Samma sak gäller Obama, som författaren hade stora förhoppningar på. Men tack vare att han varit bakbunden av Bush-årens strategier, sin egen militär och sin rädsla för att uppfattas som vek har han misslyckats helt. Rashid är djupt besviken.
Men trots sina undergångsvisioner har Ahmed Rashid inte gett upp. Han har idéer om vad som kan göras.
Vad NATO och USA måste göra senast 2014 råder det inga tvivel om: Dra tillbaka trupperna från Afghanistan och blanda in både Kina och Iran i framtidsplanerna. Men framförallt måste det till en uppgörelse med talibanerna.
Strax före mordet på bin Ladin inleddes också samtal mellan USA och de afghanska talibanerna.
De har i dag distanserat sig från al-Qaida och sörjer inte på något sätt bin Ladin. De vill inte ha något ”globalt jihad” utan är snarare en tydligt nationalistisk rörelse. De utbildar inte ens självmordsbombare längre – det sköts
av de pakistanska talibanerna, som först övertygar tonåringar från stamområdena att spränga sig i bitar och sedan säljer dem till olika militanta grupper.
Afghanistans talibanrörelse har till och med mjuknat i kvinnofrågan, enligt Rashid. Vilket i och för sig innebär att de inte längre vill bomba flickskolor – så det finns väl fortfarande lite att jobba med där.