Bra tryck och spänning i dansk deckardebut

Katrine Engbergs Köpenhamnsdeckare spränger klichéerna

Malin Krutmeijer

I sitt kreativa kaos mitt i Köpenhamn sitter Esther de Laurenti och tänker: ”Att skriva en deckare är som att försöka göra en fläta av spindelväv; tusen trådar klibbar fast vid fingrarna och går av om man inte koncentrerar sig”. Esther har på ett ödesdigert sätt förlorat kontrollen över sitt deckarmanus men hennes egen skapare, Katrine Engberg, har styr på trådarna i sin debutroman. 

Sedan den kom ut 2016 i Danmark har Engberg blivit en internationell bästsäljarförfattare, komplett med glassigt Instagramkonto – men var för den skull inte för snobbig för Krokodilväktaren. Den är nämligen alldeles utmärkt.

En av Esthers hyresgäster i huset som hon äger och själv bor i hittas mördad. Med en jaktkniv har mördaren ristat mönster i ansiktet på den unga kvinnan – precis som mördaren i Esthers manus. Fallet tilldelas utredaren Jeppe Kørner, som tillsammans med parhästen Anette Werner mödosamt rullar upp en spektakulär historia.

”Är det här någon slags jävla kriminalroman?”, utbrister den burdusa Anette när hon inser att hon har fått sådant som sexuellt utlevande unga kvinnor och långsinta före detta barnhemsbarn på bordet. Det fina är att det verkligen känns som om hon är på väg att spränga sig ur den tämligen klichébemängda deckarberättelse som Engberg har placerat henne i.

Anette är med andra ord själv ingen kliché. Visst är det lite typiskt hur hon med sin matglada frodighet ställs mot den äckelmagade och ständigt krisande Jeppe men hon lever på boksidorna. Författaren är lagom distanserat genremedveten och omgärdar sitt persongalleri med skön humor.

Hon målar upp ett pulserande och doftande Köpenhamn, där polisen Jeppe med sin bakgrund på en showskola på Amager fungerar som social gränsöverskridare. Kulturkretsarnas kontaktytor med den ekonomiska eliten bildar i sin tur en vådlig brännpunkt.

Esther, intelligent men rödvinsalkoholiserad pensionerad akademiker och författaraspirant, är ett av naven för sådana möten. På hennes middagar minglar dansare med företagstoppar – och en narcissistisk kulturknutte av rent monstruösa proportioner. Den senare slänger ur sig saker som får mig att associera till skandalen kring filmaren Jørgen Leth för ett tio­tal år sedan, efter att Leth i sin självbiografi beskrivit sin sexuella äganderätt till sin kocks tonårsdotter på Haiti.

Mycket i skildringen av poliser och kulturfolk är välfunnet, det är bra tryck i dialogen och Engberg skriver med esprit. Hon etablerar en kriminallitterär värld med stadga och kontur. 

Är det spännande då? Jajamensan. Och Margareta Järnebrands snygga översättning till svenska får en stjärna i kanten.