Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

Krister Gidlund en förbryllande revolutionär

Publicerad 2012-11-23

Poesi som inte spelar i givna kategorier

Krister Gidlund (1943–2010). Foto: Heidruns

Ibland har jag tänkt att vi måste börja om från början. Och fast jag inte vet vad det skulle betyda, vare sig början, eller börja om, förstås, lämnar tanken mig inte.

När jag möter Krister Gidlunds sista, postuma diktsamling Jord som drömmer – är den där igen. Här är allt i början, kan man säga – vi talar, som över köksbordet, långt långt borta – jag och dikterna.

Somliga av dem gråter jag till – det gör jag sällan till poesi.

Andra lämnar mig vördnadsfullt förbryllad, så till den grad att jag är beredd att utbrista: ”Jag tror på poesin, jag ångrar mig! Tar tillbaka allt!”

Ett prov på denna outgrundliga och breda krånglighet kan till exempel vara denna dikt, en standardboksida lång:

”Vad heter denna livsmedels­butik?

Vi tyckte ni sa: Ekorrens.

Kan det verkligen stämma?

Och var ska barnen sova?

Och var ska våra väskor stå?

Så att dom inte blir sålda.

Och lysknappen, var är lys­knappen?

Det borde finnas flera.

Vi får gå runt i lokalen och leta.

Och om brödet inte säljs, hur gör vi då?

Och vad menas med dessa ­röda klisterlappar?

Hörnini, svara oss nu.

Sa ni verkligen: Ekorrens?”

Att säga att jag älskar den här dikten är en underdrift, och en grov överdrift. De här dikterna – och många med dem, tack och lov – spelar inte i de kategorierna – tycker om/ogillar. Ty de vill – vill jag påstå – ingenting.

Ibland står det till så med poesi. När den är som mest ”framme” är det så. När den är som mest i sin ”början” – när den knappt har blivit till.

Sådan är Krister Gidlunds dikt ofta. 

Revolutionär.

Med det sagt vill jag avsluta denna lilla text med att ge ordet till en som inte längre finns bland oss rent fysiskt men desto mer på andra våglängder:

INFÖR ETT UPPBROTT

Inte jordens omärkliga rotation.

Men

gräsets tystnad

och fågelsångens tillkorta­kommanden

ska jag sakna.