Language för nybörjare – missar det viktigaste

Sigrid Nurbos essä Sprawl är ett ivrigt försvar av language-poesin som fenomen, skrivpraktik och poetik. Boken, som tidigare varit c-uppsats och publicerats som essä i nättidskriften www.ettlysandenamn.se , kan också betraktas som ett inlägg i en då och då uppflammande polemik på svenska kultursidor kring den yngre litteratur som ofta går under det slarviga epitetet språkmaterialism. Man skulle kunna säga att Sprawl blir precis vad den vill vara – en sorts språkmaterialism för dummies, både lättläst och med syfte att nå en bredare läsekrets. För ”language-poesi är inte svårt”, som Nurbo säger i sitt förord.

I tre läsningar av tre dikter av Lars Mikael Raattamaa, Marie Silkeberg och Jörgen Gassilewski undersöker Nurbo spridningsfenomenet i language-dikten via stadsplaneringstermen ”sprawl”, som betecknar städers benägenhet att växa utåt, bort från stadskärnan. Och Nurbos text är lika rastlös som Raattamaas poesi är polyfon; hon gör korta och sammanfattande exposéer över den amerikanska language-rörelsen, över dess inflytande på svensk samtida poesi, över sprawl och rummet, sprawl och jaget. Hon talar med Ignasi de Solá-Morales om händelsen som ett gripande och övergivande i Gilles Deleuzes tankar om händelsens arkitektur som en mötespunkt och plats. Alltsammans oupphörligt intressanta saker.

Men den snabbspolande rörelsen gör ofta resonemangen tunna och generaliserande. Räcker det verkligen att säga att raden ”sera sera” i Marie Silkebergs dikt Är ett O ”är nonsens som väntar på att bli fyllt av mening” eftersom det när allt kommer omkring ”är du som skriver dikten”? Är det verkligen sant att ”language-dikternas främsta kännetecken är att de känns utspridda och spretiga, aldrig är centrallyriska och saknar en klar narratologi”? Hur kan man då tala om exempelvis Fredrik Nybergs inflammerade och inverterade centrallyrik på ett intressant och brännande sätt? Ja, hur fortsätter man så att säga samtalet?

Det är möjligt att Nurbos bok fyller en viktig funktion för en bredare förståelse och avmystifiering av en yngre språkorienterad poesi. Sprawl är en entusiastisk essä som inte lider av beröringsskräck. Nurbo har en djärvhet och energi som är sympatisk. Det är fina egenskaper hos en skribent, viktiga för ett levande litterärt samtal, men de blir också ett av bokens grundläggande problem.

Jag får ofta svårt för uppläggets instruktiva och pedagogiserande drag. Det lyckas nämligen med den egendomliga bedriften att bitvis alldeles avladda language-poesin, och reducera dess existentiella och politiskt och teoretiskt verkligt avancerade sidor. Det är konstigt. Om Sprawl riktar sig till den radikala språkpoesins belackare så fyller boken säkert sin funktion. Men vad betyder det att language efter läsningen av Sprawl framstår som en så märkligt trevlig och ofarlig historia, liksom alldeles vänlig och mjuk i kanterna? Något essentiellt i language – dess radikalitet, djup, vidöppenhet, vägran, destruktivitet, kort sagt allt det som gör den så intressant och nödvändig – går helt enkelt förlorat i Nurbos välmenande men ganska domesticerande läsning. Jag får problem med det.

Hanna Nordenhök