Vidrigheterna bakom konstbråket
Lundins oljepengar har letat sig in i konstvärlden
Det har utbrutit ett litet krig i konstsverige.
Tensta konsthalls hyllade curator Maria Lind har gjort en utställning tillsammans med auktionsfirman Bukowskis som ägs av oljefamiljen Lundin.
Kritiken har varit stenhård.
Själv har jag tyckt det varit meningslöst att delta i debatten. Jag har skrivit vad jag tycker på Facebook. Det räcker. För jag är inte dugg intresserad av att debattera konstens villkor i det här sammanhanget. Jag vill inte ha en åsikt om Maria Lind gjorde bra ifrån sig eller ”vad konsten får göra”.
Det här handlar nämligen inte om konst. Det är en fråga om moral. Och moral är en privatsak.
Jag skulle aldrig sätta min fot på ett etablissemang vars ägare tycker att Sveriges regering ska be Etiopien om ursäkt för Martin Schibbyes och Johan Perssons försök att rapportera därifrån.
Exakt så tycker nämligen Bukowskisägaren Lukas Lundin, som även har åsikten att Syriens mördarregim kritiseras alldeles för hårt. Han har ägt oljefält även i Syrien.
I dag publicerar Aftonbladet första delen av Jens Christian Brandts, Magnus Wennmans och Leo Lagercrantz reportage om Lundin i Sydsudan. De träffar Katerina Choul Kor som under sju år våldtogs av armén som röjde väg för oljefälten.
Det är så vidrig läsning att tanken på konst känns mycket långt borta.
Men konstbråket kan påminna oss om en sak. När tusentals människor fördrivs, mördas och våldtas för att stora vinster ska skapas
så får det konsekvenser för oerhört många människors liv. Inte bara de drabbade.
Många svenskar har fingrarna i oljesyltburken.
Även det kommer Aftonbladets granskning att berätta om.