”Min pappa gav mig aldrig en enda kram”
Karl Ove Knausgård drivs av viljan att utforska det som är skamligt och banalt
Han har nått framgångar över hela världen. Men innerst inne känner Karl Ove Knausgård skam och självhat.
– Jag vet att det har med min uppväxt att göra. Jag har inte fått en enda kram av min pappa.
Nu kommer han med en essäsamling.
Karl Ove Knausgård har blivit ett fenomen med sin självbiografiska ”Min kamp”. På över 3 600 sidor berättar han detaljerat om sitt liv och namnger alla inblandade. De sex delarna har väckt både kärlek och hat.
Efter sista delen ville han lägga av. Men det gick inte – nu är han tillbaka med essäsamlingen ”Själens Amerika”. Även här skriver han naket och personligt om allt från konst och Breivik till en hel essä om ett toalettbesök.
Vill utforska skammen
Många tar hela tiden tar chansen att visa upp sina finaste sidor. Du gör tvärtom, skriver gärna om det fula och låga. Varför?
Karl Ove Knausgård tänker en lång stund.
– Jag tänker inte: Nu ska jag visa det fula. Men det är en fascinerande konflikt i hur vi vill att människor och världen ska vara, och hur vi innerst inne är. Min utgångspunkt är skam, jag är präglad av det i allt jag säger och gör. Jag är väldigt känslig för det. Jag drivs av ett motstånd och en kraft att utforska skam och andra existentiella frågor.
– Som i essän om att skita, där går jag så lågt man kan. Det är enkelt, banalt, men betyder mycket för alla. Det är det allra mest privata samtidigt som alla gör det.
Däremot hjälper själva skrivandet inte mot den egna skammen, berättar han:
– Psykoanalysen säger ju att det hjälper att få ur sig saker, men det här går för djupt känslomässigt. Jag förstår med huvudet var de här känslorna kommer i från – min pappa – men det gör det inte bättre.
”Blev rörd till tårar”
Både i ”Min kamp” och i ”Själens Amerika” berättar Karl Ove Knausgård om hur pappan tryckte ner honom psykiskt: ”Skräcken för min far var också skräcken att göra fel, eftersom allt kunde vara fel”.
– Pappa gav mig inte en enda kram i hela mitt liv. Jag minns så väl när han klappade mig på skuldran en gång när jag var 24 år, jag blev rörd till tårar.
Nu har du själv fyra barn, hur vill du vara som pappa?
– Främst två saker. Pålitlig och kärleksfull. Men det är svårt, man måste ju också sätta gränser för att uppfostra dem till att bli självständiga.
Ångrar sig inte
I den nya boken är han också öppen om sitt självhat. Det är inget som försvunnit med åren. Trots enorma framgångar med författarskapet är han ofta missnöjd.
– Om alla säger att en bok är jättebra, men jag själv inte tycker den är värd det, då tänker jag att alla har fel. En gång när jag intervjuades i England fick jag veta att BBC skulle sända intervjun till 20 miljoner tittare. Då blev det bara värre. Jag pratade enbart om hur missnöjd jag var, för att förekomma om böckerna skulle få kritik.
Låter Karl Ove Knausgård som en klagande, otacksam människa? Det är han inte, snarast lågmäld, reflekterande och brutalt ärlig även om det svåra. Och även om han blev chockad av de starka reaktionerna och kändisskapet efter ”Min kamp” ångrar han inte att han skrev den.
– Men ibland tänker jag på konsekvenserna av att jag utlämnade mina barn. Det kommer kanske att bli svårt för dem. Samtidigt har vi så mycket i familjelivet som bara är vårt.