Hon får män att gråta till medelklasscountry
Emmylou Harris har lånat ut sin stämsång över genregränser
Jag hade gillat country ett bra tag innan jag riktigt brydde mig om Emmylou Harris. Jag tyckte att hon saknade det som drog mig till countryn: Dolly Partons energi och låtskrivargeni, Loretta Lynns ilska och humor, känslan av en både skamlöst sentimental och rå folkmusik som inte andades etnografi eller hippiekultur.
Emmylou Harris var skir och fin, en sval perfektion. Hon kom ur en musikalisk våg på 70-talet som korsade countryn med alternativrock och singersongwriting och tog den till medelklassen. Inte så intressant, tyckte jag.
Men så gick jag på en av hennes legendariska konserter på KB i Malmö kring millennieskiftet. Jag såg tårar rulla längs kinderna på män i skinnväst och cowboyhatt och jag förstod varför. Det var ju så vackert.
Emmylou Harris hittar som få andra countryns känslighet och lyfter dess rika musikaliska nyanser. Där andra får den att svänga får hon den att skimra, med sin mjuka röst och sin berömda stämsång. Den har hon lånat till en mängd samarbeten över genregränserna utan att någonsin förlora sin identitet, och hon gjort andras sånger till sina. Framför allt på senare år har hon också skrivit några riktigt bra själv.
Man tycka vad man vill om bombastiska prisceremonier. Det är i alla fall en stor musiker som nu tilldelas Polarpriset.