Sverige klarade inte testet när kriget kom
Agerandet i Nato-frågan har gjort oss mer sårbara
Jag var i Tyskland den 24 februari förra året, dagen då tiden vände. Jag minns klentrogenheten och skräcken i folks ögon, hur allt stannade upp. Jag hade gått och oroat mig de där dagarna och legat vaken på nätterna. Ändå trodde jag inte att det skulle ske.
Tankarna gick, som de gör även i dag, till Ukrainas folk. Allt lidande och sorg, krigets fasor och barn vars kroppar och liv slits isär. Otaliga liv som släckts, framtider som inte finns.
Kriget i Ukraina är ett test för Sverige, skrev jag den eftermiddagen.
Vi klarade inte testet, tänker jag nu, ett år senare.
Jag har aldrig upplevt ett obehagligare samtalsklimat.
Mycket gjordes rätt, det är viktigt att påpeka och påminna om. EU agerade kraftfullt och gemensamt. Den svenska regeringen och oppositionen fattade i stor enighet viktiga och snabba beslut om stöd och vapenleveranser.
Men ändå.
Ett år senare förmår vi inte att ge de ukrainare som flytt hit från kriget tillräckligt med pengar så att de har råd med mat. I stället för en seriös diskussion om hur vi säkrar energiförsörjning till Europa när våra grannländer inte längre kan förlita sig på rysk gas, så fick vi en bisarr och verklighetsfrånvänd valrörelse där felaktigheter om elstöd stod i centrum. Krigets konsekvenser blev billig rekvisita.
Kort efter invasionen började den svenska Nato-debatten. Eller snarare, Nato-”debatten”. Det tog ett några veckor och sedan var allt klart. Den svenska säkerhetspolitiska doktrin som hade gällt i 200 år byttes ut.
Jag har varit anhängare av den svenska alliansfriheten under hela mitt vuxna liv, möjligen alltför oreflekterat. När kriget kom var jag öppen för en diskussion om de krav denna nya tid ställde. Jag tyckte frågan var svår, tvekade. Jag ville att riskerna med att liera sig med ledare som Erdogan eller en amerikansk president som i framtiden åter kanske heter Donald Trump skulle tas på allvar. Jag önskade ett samtal om vilka vägval som fanns, om för- och nackdelarna.
Så blev det inte. I stället gick vi in i en tid där den som uttryckte tveksamhet inför Nato-medlemskapet eller bara ville se en mer omsorgsfull demokratisk process utmålades som Putin-lakej eller landsförrädare. Jag har aldrig upplevt ett obehagligare samtalsklimat.
Socialdemokraterna satt i regeringen när Ryssland invaderade. De stod inför en svår situation när Finland snabbt bestämde sig för att lägga om sin politik och Sverigedemokraterna bytt fot i Nato-frågan. Som en klok person sade till mig nyligen: beslutet att så snabbt ansöka om medlemskap i Nato var en taktisk framgång men ett strategiskt misstag. Det gjorde valrörelsen lättare för Socialdemokraterna. Men det gjorde att Nato-medlemskapet aldrig förankrades ordentligt.
Kommer Sverige att påverkas om Kina attackerar Taiwan och Nato dras in i konflikten? Frågan diskuteras inte.
Ja, opinionsmätningarna var entydiga – en majoritet var för, och visst genomfördes en så kallad säkerhetspolitisk dialog. Men allt var inpiskat och klart från början, det var en skenprocess.
Riskerna diskuterades mycket lite, och inte heller vilka vägval Sverige vill se som Nato-medlem, och var våra röda linjer går. Hur ska vi se på Natos kärnvapenplanering? Vad är priset för förlorad frihet i utrikespolitiken? Nu, efteråt, börjar frågorna hopa sig.
I dagarna återvände jag till den säkerhetspolitiska analys som låg till grund för riksdagsbeslutet. Det är deprimerande läsning. Turkiet nämns inte över huvud taget i huvudrapporten och finns endast med en gång, i Vänsterpartiets reservation. I analysen finns ingen diskussion om hur Nato kan komma att utvecklas eller var konfliktlinjerna går inom alliansen. Spänningarna mellan USA och Kina har under lång tid långsamt trappas upp. Kommer Sverige att påverkas om Kina attackerar Taiwan och Nato dras in i konflikten? Frågan diskuteras inte.
Kommentaren från utrikesminister Tobias Billström var i veckan är att det är en ”icke-fråga”.
Det fanns, enligt min mening, endast ett hållbart skäl till att Sverige skulle byta fot i Nato-frågan med sådan hastighet, och det var att hotbilden mot Sverige ökat dramatiskt på kort sikt, och att ett Nato-medlemskap skulle göra Sverige avsevärt mer säkert på samma korta sikt.
I den säkerhetspolitiska analysen – som publicerades efter det att Socialdemokraterna haft sina stora medlemsmöten – står det flera gånger att Rysslands invasion av Ukraina minskar hotet mot Sverige på kort sikt, vilket gör det än mer obegripligt varför processen skulle gå så snabbt. På ett annat ställe framstår det som om alla till Ryssland närliggande länder löper samma risk för angrepp som Ukraina.
Motsägelserna är så många, underlaget så tunt.
Det enskilt viktigaste skälet till att det behövde gå så förtvivlat fort var, enligt samstämmiga röster förra våren, att Finland gick före. Att vänta skulle innebära en katastrof. Nu signalerar Finland tydligt att de inte tänker vänta på Sverige, som hålls gisslan hos Erdogan. Kommentaren från utrikesminister Tobias Billström var i veckan är att det är en ”icke-fråga”. Man häpnar.
Att svensk säkerhetspolitik förankras demokratiskt är ingen detalj i marginalen. Förankring innebär i sin tur något mer än att testa vad folk tycker i opinionsmätningar. Det innebär att medborgarna har en djupare förståelse för risker och avväganden, för gränser och möjliga konsekvenser, att de är delaktiga och medansvariga. Demokrati är inte ett nödvändigt ont, det är en process som skapar bättre beslut och större tillit.
Det är väl belagt att beslut blir sämre när motröster inte hörs, när de fattas. Jag är säker på att den svenska förhandlingspositionen gentemot Turkiet hade varit starkare i dag om analysen av riskerna med Nato-medlemskapet hade fått ta tid, om för- och nackdelar hade fått vridas och vändas på. Om Sverige hade agerat med kyla och eftertanke. I stället har processen minskat mitt förtroende för både politiken och det säkerhetspolitiska etablissemang som piskade på. Jag menar att agerandet har försvagat Sverige och gjort oss mer sårbara. Kriget kom, vi klarade inte testet. Vad innebär det för oss den dag krisen i Östersjöområdet verkligen är här?