Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Tobias, Tim

Barnen talar om döden

Loretto Villalobos ser regissören leka Gud

Milla Norr i Mozarts ”Requiem”.

Folkoperans slogan lyder ”Opera för folket” och för tredje gången tar man faktiskt in folket på scen för att åskådliggöra grundläggande mänskliga principer till körmusik. Nu är det barnen som fått i uppgift att berätta om döden till Mozarts Requiem. Vad kan barn berätta om döden? Ska barn ens kunna berätta om ­döden?

En flicka berättar om den gången hon var nära att dö för att hon skitit i (hennes ord, inte mina) att ta sin insulinspruta, för att hon ville vara som alla andra. En annan ­berättar om de åtskilliga skalloperationer hon fått genomgå för att över ­huvud taget kunna överleva.

Ja, döden är en utgång som även barn tar ställning till, även om det för dem är alldeles ofattbart. Vid ett annat tillfälle tågar en skolklass in och till­ägnar en blombukett till barnen som försökte ta sig till Europa men som aldrig kom fram. Gråten ligger i halsgropen samtidigt som jag undrar hur många av dessa barn som själva har historier att berätta om exil.

Vid ett tillfälle kliver en flicka upp på den talarstol som man ställt mitt på scenen. Likt en karismatisk religiös ledare förkunnar hon vår skuld, inte för att vi är syndare i vanlig bemärkelse, utan för att vi genom vårt ansvarslösa hanterande av planeten förstör för nästkommande generationer.

Barnen känns så där Barnkanalen-drillade i sin brådmogna och lite småpräktiga visdom och man frågar sig vems röster det egentligen vi hör? Vid ett tillfälle tar man in tre ­bebisar på scen, varav en markerar sitt ogillande genom att gallskrika – var skriket en skriptad protest och var det någon som i så fall hörde vad bebisen verkligen protesterade emot?

Även om musiken och ­kören är föreställningens ryggrad, så fördunklas det av det ekologiska ­förkunnandet. Solisterna lattjar förstrött med leksaker och barnen är små apostlar som fordrar botgörelse. För att vara en profant kontextualiserad uppsättning tänker jag ändå på hur en regissör kan vara som Gud, och vad som händer när hon vänder sin skapelse ­ryggen och inte fullt ut förmedlar sin vision, och samtliga element blir som varandras rekvisita: musik, solister, orkester, allt. Man lever, blir berörd, men fattar ändå inte vad som är meningen.