Digital koll på virus – och på dig
Med coronaviruset som ursäkt kan även demokratier bygga ut övervakningssamhället
En bekant till mig, vi kan kalla honom ”Mr Wu”, blir stoppad när han ska åka ut på motorvägen. Han hissar ner bilrutan och visar sin telefon. Poliskonstapeln har ansiktsmask och viftar förbi honom när han scannat den gröna QR-koden på displayen. Mr Wu har bedömts vara riskfri att släppa vidare ut ur staden han bor i.
Det han visar upp är Alipay health code – en funktion i mobilappen Alipay, Kinas vanligaste betalningsmedel. Gränssnittet innehåller en grön, gul eller röd QR-kod som medborgarna förväntas visa upp i gathörn, på tågstationer eller vid stadsgränsen. En grön symbol betyder att allt är bra – Mr Wu bär antagligen inte ovetandes på coronaviruset. Men om Mr Wus telefon visar gult måste han stanna hemma i sju dagar, och röd innebär två veckors karantän.
Funktionen i appen är ett statligt initiativ, och e-handelsjätten Alibabas moderbolag ANT Financial har utvecklat lösningen på nolltid. En titt på hur appen är programmerad vittnar om storskalig digital övervakning med coronaviruset som angiven orsak.
Den tar fasta på hur användaren har rört sig, deras konsumtionsmönster, om telefonens ägare varit i närheten av smittade personer eller bedöms kunna stöta på dem.
Det senare görs med utgångspunkt från kartlagda rörelsemönster från telebolag och Kinas sofistikerade kameraövervakningssystem. Programkoden avslöjar också att appen hela tiden skickar en kopia på ny information till polisens databaser.
Appen gör egentligen inget som Kinas gigantiska övervakningsmaskineri inte har gjort under många år, och Mr Wu och många andra i Kina rycker lite på axlarna åt integritetsfrågan. Men i andra länder kommer Alipay health code förändra debatten om integritet online för all framtid.
Sydkorea är en demokrati, men inget land utanför Kina har varit så snabbt på att utveckla integritetskränkande appar för att hålla koll på såväl smitta som befolkning. De koreanska myndigheterna vet var smittbärarna har varit genom att utvinna data från deras telefoner och kreditkort.
Detta är inget som läggs i krypterade, stängda databaser hos motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten – tvärtom. De koreanska hälsomyndigheterna analyserar datat och skickar ut textmeddelanden till allmänheten av typen: ”En man i 50-årsåldern har just visat sig bära på viruset – klicka på länken för att se vilka platser han har besökt.” Där kan alla se den sjukes rörelsemönster – kyrkor, affärer, bostadshus – och avgöra om de varit där samtidigt.
De coronasmittades personuppgifter har i Sydkorea också paketerats i appen ”Corona 100m” som använder myndigheternas helt öppna (!) data om smittade personer. Appen visar smittade personers nationalitet, kön, ålder och hur de rört sig i samhället. En ljudsignal varnar när användaren närmar sig en plats där en smittad person varit.
Utvecklaren är en privatperson, appen är gratis och samma vecka som den lanserades laddades den ner över en miljon gånger.
Att använda personuppgifter från internetjättar och telekombolag för att begränsa spridningen av coronaviruset – är det politiskt självmord eller ett framgångsrecept för kommande valrörelser?
Jag har följt den digitala utvecklingen i världen sedan 90-talet, och de senaste tio årens innovation inom den statliga övervakningsindustrin i Kina har många gånger gett mig rysningar. Men den har sällan förvånat. I en diktatur där övervakning av åsikter, rörelser och relationer funnits under många decennier, är digitaliseringen bara en uppgradering av samma totalitära system. Den digitala representationen av demokrati blir inte bättre än vad demokratin som sådan är. Så även här i väst.
Coronaviruset kommer i en tid när Europas liberala demokrati mår som sämst, så vad skulle egentligen väljarna här säga om ett pan-europeiskt ”Corona 100m by Facebook” eller ”Klarna health code”? Att använda personuppgifter från internetjättar och telekombolag för att begränsa spridningen av coronaviruset – är det politiskt självmord eller ett framgångsrecept för kommande valrörelser?
Det här är ingen text som propagerar för att Facebook, Google eller någon annan ska börja dela information till myndigheter om hur vi rör oss, vilka vi möter och var vi sover – det är redan ett faktum.
Ett av många exempel från helt legitima demokratier är hur amerikansk polis relativt nyligen grep en oskyldig motionär med fitness-app i mobilen. Han hade råkat passera det hus där ett inbrott begåtts, och när Google villigt lämnade ut data om alla rörelser på platsen, var motionärens löptur från platsen misstänkt.
Liknande misstag görs varje dag i USA och Europa, men det finns egentligen ingen bredare debatt om huruvida polisen ska få använda datat – integriteten får stå tillbaka för brottsbekämpningen.
I USA är det inte en fråga om ”om”, och inte heller en fråga om ”när”. Google har redan inlett arbete med en webbplats som ska hjälpa till i bedömningen av vilka som behöver testa sig för covid-19. Internetjättarna vill absolut inte att administrationen Trump stiftar lagar som tvingar dem att styckas upp eller göra om sina affärsmodeller.
Kombinerat med den rädsla för coronaviruset som finns hos företagens egna användare blir kraven att släppa ytterligare på integritetstyglarna oemotståndliga för Google och deras branschkollegor. Och om de frikostigt delar med sig av data när ett villainbrott begåtts, vad gör de då när en pandemi löper amok?
Vi har extremt välhållna statliga databaser som sammanlänkat med till exempel Facebooks positionsdata skulle göra det fullt möjligt att snabbt se om du varit i närheten av någon som har insjuknat
För de som tycker att stater mer fritt ska få tillgång till våra digitala fotspår är coronaviruset en gudagåva. På samma sätt som kriget mot terrorismen varit ständig förklaringsmodell för allsköns kränkningar av vår integritet, kommer nu viruset vara det som öppnar portarna för att innovativt använda appar som redan finns i vår mobil för att skydda samhället.
Vi vet redan att techbolagen skördar biprodukterna av våra digitala liv för att sälja kunskapen om oss vidare – är det då kontroversiellt att de, åtminstone i kriser som denna, delar den till myndigheter som MSB eller Folkhälsomyndigheten?
Jag tror tyvärr att risken är stor att integritetsivrares röster även i Sverige kommer bli till små förskrämda pip mot det alarmistiska vrål covid-19 utlöst. Vårt samhälle är dessutom väl uppkopplat, fullt med duktiga utvecklingsföretag och bräddfyllt med smartphones. Vi har extremt välhållna statliga databaser som sammanlänkat med till exempel Facebooks positionsdata skulle göra det fullt möjligt att snabbt se om du varit i närheten av någon som har insjuknat.
Egentligen skulle vi inte behöva den statliga kopplingen; kombinationen av ett uppdaterat mobilt bank-id (som ju finns i de flestas mobiler) och allseende betalappar som Klarna skulle kunna räcka långt för att skapa vår version av Kinas ”grön, gul, röd”-app.
Dessutom finns redan ett samarbete mellan just Klarna och Alipay health codes moderbolag ANT Financial; sedan ett par veckor är det kinesiska statligt styrda bolaget delägare i svenska Klarna.
ANT har samarbeten i många europeiska länder, och vi kommer se tillbaka på kinesiska intåget i Europas mobiltelefoner tillsammans med landets framgångsrika, digitala Corona-bekämpning som ett paradigmskifte. Världshälsoorganisationen, WHO hyllar Kina och Sydkoreas insatser där den digitala övervakningen och varningssystemen varit avgörande. Förra veckan lyfte Dagens Nyheter fram Sydkoreas användande av modern teknik och de integritetskränkande varningsmeddelandena; tidningen applåderar på nyhetsplats ”exemplet Sydkorea” och rekommenderar andra att se och lära.
Mr Wu undrar lakoniskt hur länge han kommer behöva visa sin gröna symbol för att släppas ut på motorvägen; han är trött på de köer proceduren skapar. Kommer verkligen kontrollsystemet tas bort när covid-19 utrotats från landet? Eller är det en komponent i ett framtida övervakningskoncept, redo för export till länder som värderar upplevd trygghet högre än mänskliga rättigheter?