Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

”Människor som är lyckliga är ointressanta”

John Irvings nya roman handlar om en man som ständigt blir förälskad i ’fel’ personer

John Irving ser till att gå på gym var han än är, även på Grand Hotell. Träningskläderna blir en kontrast till romanens allvarliga ämne: sexuell intolerans. ”Det är bättre i dag, men fortfarande är det många som inte accepterar homo- bi- och transpersoner”, säger John Irving.

John Irving fascineras av ”­sexuella outsiders”.

– De har det svårt, därför blir det intressant.

Hans nya roman handlar om Billy, som blir förälskad i både kvinnor och män.

Amerikanske John Irving fick ett enormt genombrott med ”Garp och hans värld” 1978. Därpå följde romaner som ”Hotell New Hampshire” och ”Ciderhusreglerna” som blev film av Lasse Hallström.

”Har det ofta svårt”

Vissa teman återkommer: björnar, brottning och dysfunktionella familjer. Och personer med olika sorters sexuell läggning. Billy i den nya romanen ”I en människa” är bisexuell.

Varför är du så intresserad av sexuella minoriteter?

– För att de ofta har det svårt, och för att omgivningen gör ­sådan affär av deras läggning. Att skriva om lyckliga människor som har det lätt i livet är ointressant.

– Det var inte svårt att sätta sig in i Billys tankar – det är enklare att skriva om en som vill ligga med alla, än en som lever i celibat, ­säger han och skrattar till. Det har ju funnits sådana karaktärer i mina tidigare böcker.

Håller sig i form

När jag läser på upptäcker jag en del som gör mig smått misstänksam mot John Irving: Han ser inte folk i ögonen. Han är ­besatt av att hålla sig i form och låter sig till och med intervjuas medan han tränar. Och han ger väldigt långa svar.

Det sista stämmer. Han funderar ofta en stund, sedan börjar han gestikulera och prata. Länge. När jag måste avbryta för att återgå till mina frågor kontrar han snabbt: ”Jaja, det var du som frågade”.

Men han är vänlig och ett fullblodsproffs. Det märks att han gillar att diskutera ­boken.

– En roman som denna, med ett politiskt budskap mot intolerans, ger många reaktioner. Det får man räkna med, säger han nöjt.

Vi får möta bokens Billy i hans ungdom på 1950-talet, där han trevande försöker förstå vem han är. I tonåren attraheras han ständigt av ”fel” personer. Som sin tjejkompis mamma, en kille på skolan, småstadens bibliotekarie Miss Frost. Till och med sin styvpappa.

Ville ligga med alla

Det där känner John Irving igen.

– När jag var 14-15 år ... herregud, jag kan inte tänka mig vad som hänt om jag skulle haft sex med alla jag ville! Kompisar, kompisars mammor, deras systrar ... Men jag har aldrig varit tillsammans med en man, som Billy. Däremot har jag gayvänner som fått läsa manuset.

Pappan ute ur bilden

Många yttre faktorer i Billys liv påminner om författarens. Han har sin första sexuella erfarenhet ihop med en betydligt äldre person. Han bor i en småstad och blir författare. Han växer upp med sin mamma och styvpappa och känner inte sin biologiske far.

– Min mamma ville aldrig prata om min pappa. Hon menade inget illa, utan hon var sårad. Det är klart att jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna honom, men samtidigt försedde det mig med otroligt många fantasier. Det har gett mig stoff till minst sex-sju romaner.

När John Irving var nästan 60 år fick han träffa syskon som han inte haft en aning om att de fanns.

– De berättade att min biologiske far var väldigt trevlig och normal. Om jag vetat det från början kanske jag inte blivit så kreativ?

Slog igenom 1978

”I en människa”.

Namn: John Irving.

Ålder: 70 år.

Yrke: Författare.

Familj: Fru, tre vuxna barn.

Bakgrund: Varit universitetslärare i engelska. Fick sitt stora genombrott med ”Garp och hans värld” 1978. Har också skrivit bl a ”Hotell New Hampshire” och ”Ciderhusreglerna”, som filmatiserats - den senare av Lasse Hallström. Den nya romanen är hans trettonde.

Bostad: Hus i Vermont, USA.

Aktuell: Med ­romanen ”I en människa” (W&W)

Favoritförfattare: Nathaniel Hawthorne, Herman Melville.

Fråga från

... Erlend Loe som intervjuades förra lördagen.

Jag såg ”Garp och hans värld” med mina föräldrar när jag var 13–14 år. Det var enormt pinsamt. Bör föräldrar undersöka böcker/­filmer innan deras barn får ta del av dem?

– Jag vill inte ge andra råd. Min son läste ”Garp och hans värld” när han var tolv, och han förstod den bättre än många andra.

Följ ämnen i artikeln