Utan kläder på operan
Många ointressanta frågor i Folkoperans La traviata
Aldrig har väl så många nakna kvinnor skådats på en svensk operascen, som i Folkoperans La traviata. Jag räknar till åtta spritt språngande nakna kvinnor; unga och smärta som oblyga rör sig på den klubb för sexuell utlevelse som inleder föreställningen. En naken man finns där också. En.
Så fort en naken eller halvnaken kvinna syns på scen, brukar diskussioner kring objektifiering och manlig blick sätta igång. Gör det någon skillnad när regissören är en kvinna, eller att uppsättningen vill fokusera på kvinnan som sexuellt subjekt?
Jag har svårt att se hur den sceniska intentionen garanterar att publiken ser något annat än nakna kvinnor. Alla andra är påklädda. Och vad gäller regissörens tanke om kvinnan som sexuellt subjekt, så är Violetta redan hos Verdi en kvinna som vet vad hon vill, även om spelkonventionen inte alltid har fokuserat på det.
Folkoperans ”uppdatering” är i grund och botten en konventionell uppsättning. Violetta och Alfredo blir kära, Alfredos far Germont övertalar Violetta att ge upp sin kärlek. Alla blir olyckliga. Violetta dör i en pöl av blod.
Regin väcker flera frågor, tyvärr är dessa inte särskilt intressanta. När Germont asketiskt klädd besöker sin son, borde han väl åtminstone lyfta på ögonbrynen över att se sin son stolpa kring i en illasittande svart negligé. Och vad är de tysta, vätesuperoxidblonda, vitklädda, rökande barnen som smyger in på scenen då och då? Änglar? Vad betyder den knyckiga koreografin i den andra festscenen?
Det vita, marmorerade rummet med svart blod som sakta rinner ner för fondväggen saknar inte suggestionskraft, men första aktens livekamera gör det. Varför sjunger Violetta rakt ner i en buske? Och varför ser vi hennes ansikte i busken på storskärm?
Musikaliskt handlar det gudskelov om utropstecken. Folkoperans orkester, dold bakom scenen, spelar snyggt och känsligt under Marit Strindlunds ledning. Bland solisterna är Åsa Thyllmans mjuka sopran som Flora värd ett utropstecken. Jeremy Carpenter gör en stor insats med sin baryton som Germont. Här finns svärtan, sorgen och auktoriteten i en sällsamt vacker kombination.
Jesper Sälls Alfredo är sceniskt alltför stel, hans tenor är också en smula ansträngd, även om en viss kraft finns där.
Alldeles makalös är Julia Sporsén som Violetta. Med en stark, tät och samlad röst full av karaktär gör hon en hudlös prestation som uppsättningen knappt förtjänar.
Och hon behöver inte klä av sig naken för att fånga uppmärksamheten.
