Samstämmig hyllning av Stemme
Claes Wahlin rapporterar från utdelningen av Birgit Nilsson Prize
Att kalla Nina Stemme för ”A million dollar baby” kan kanske uppfattas en smula vanvördigt, även om hon nu hyllats och förärats det fjärde Birgit Nilsson-priset, om just en miljon amerikanska dollar. Ceremonin på Kungliga Operan, guldinramad och stramt regisserad, bjöd vid sidan av tal från Rutbert Reisch (ordförande för Birgit Nilsson Foundation), Musikaliska Akademiens preses Susanne Rydén, (de ska handha priset fortsättningsvis) och operans vd Birgitta Svendén, bjöds det på musik.
En annan Nilsson, Christina, sjöng Sibelius och Rangström med styrka och elegans till ackompanjemang av Hovkapellet under Evan Rogisters ledning. Bryn Terfel framförde Holländarens monolog från första akten ur Wagners Den flygande holländaren och Hans Sachs monolog ur andra akten av Mästersångarna i Nürnberg. Redan där tog han av sig en sko och bankade i golvet (Hans Sachs är skomakare).
Men det var med Falstaffs monolog från Verdis opera som denna rätt strikt formella ceremoni fick liv. Inte nog med att Terfel avvek från protokollet och höll ett kort, spontant tal till Stemme, hans Falstaff blev en livaktigt enmansteater, fjärran det hårt styrda programmet. Att hans röst inte längre riktigt är vad den en gång var må så vara, men som scenpersonlighet är han smittande fräck.
För nog vore det väl fint om man i framtiden kunde rollfördela talen; alla hyllar Nilsson, alla hyllar Stemme, rätt och riktigt, men färre upprepningar av superlativen skulle göra evenemanget mer levande, mer opera helt enkelt.