Sanningen om de apatiska barnen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-23
Journalisten Gellert Tamas visar en sida av Sverige som vi helst inte vill kännas vid
Den prisbelönta grävande journalisten Gellert Tamas har blivit känd för starka skildringar av samhällets mörka sidor. Nu kommer han ut med en ny bok, om de apatiska flyktingbarnen som avvisas ur Sverige.
– Det är nog den bok som har berört mig mest hittills, säger han.
Sverige. Välfärdslandet. Det är något de flesta av oss känner stolthet inför.
Men det finns sprickor i fasaden, som då och då kommer upp till ytan. Plötsligt skjuts elva människor ner på öppen gata, enbart på grund av sin mörka hud och hårfärg. En dag fylls medierna av bilder på poliser som släpar bort sjuka barn och skickar ut dem ur landet.
Gellert Tamas, journalist och författare, är en av dem som visar oss dessa bilder. Som visar oss samhällets baksidor och mörka gömmor. De där som vi inte vill kännas vid.
– Vi har bilden av Sverige som ett humant välfärdsland. Men där finns mörka punkter som man glömmer bort. För mig är det just där som de viktigt berättelserna finns, säger han.
”Känslomässigt upprivande”
Tamas böcker och reportage går in på djupet och berättar historien bakom.
Den senaste heter ”De avvisade” och kom ut nu i dagarna. Den handlar om de apatiska flyktingbarn som Sverige brutalt avvisar – trots att de är i uppenbart behov av vård och hjälp.
Reportagen om barnen ledde i början av 2000–talet till en de mest känsliga debatterna på flera år i Sverige.
– Under några år avvisade man mellan 20 och 30 mycket sjuka barn från Sverige. Polisen kom till sjukhuset, kopplade bort dropp och bar ut barnen bakvägen för att undvika media. Sedan kördes de 300 kilometer bort och avvisades. Jag fick ta del av fall där barnet inte kunnat gå på toa, utan kissat på sig och sedan blivit inlåst bakom murar och taggtråd och fått ligga i avföringen, berättar Gellert Tamas.
Känslig fråga
Kring Sveriges behandling av de apatiska barnen har debatten varit het.
– De här familjerna blev anklagade officiellt att barnens tillstånd bara var bluff och båg. Men jag, som nu arbetat med detta i tre år, har inte hittat ett enda bevis på att det skulle vara så. Läkare, psykologer och forskare är också helt eniga om detta, säger Tamas.
– Att träffa dessa barn och familjer berör, det är påfrestande och känslomässigt upprivande. Boken handlar om vad det är för mekanismer i samhället som orsakar detta.
Nationella trauman
Den nya boken är ännu en av Gellert Tamas tankeväckande skildringar av samtidens Sverige. Tidigare har han bland annat skrivit om John Ausonius, även kallad ”Lasermannen”.
Boken ”Lasermannen – En berättelse om Sverige” har sålts i över 200 000 exemplar och lästs av betydligt fler. Den berättar om ett Sverige i kris i början av 1990–talet. Ekonomiskt hårda tider, ett främlingsfientligt Ny Demokrati på uppgång, miljonprojekt fyllda av flyktingar.
Mitt i detta börjar plötsligt en psykiskt sjuk, av svenska militären vapentränad man, att skjuta ner mörkhyade människor på öppen gata.
– Det känns som att jag specialiserat mig på nationella trauman. Det är spännande med stora frågor som går på djupet och har flera plan. Elva svenskar skjuts ner på öppen gata – men hur kan det komma sig, frågar sig Tamas.
Våga se sanningen
Gellert Tamas ser paralleller mellan historien om Lasermannen och den om de avvisade apatiska flyktingbarnen.
– Många chockades av de här händelserna. Det känns viktigt att gräva vidare och se vilka mekanismer som orsakar detta.
När hemska historier som dessa kommer ut i media, då är vi många som tänker ”jag vill göra något”. Men det är långt ifrån alla som verkligen tar tag i de här frågorna, vågar gräva vidare i dem och se sanningen.
– Lite grann handlar det om att komma till skott och bestämma sig för att verkligen göra det. Det krävs mycket tid och energi för ett sådant här projekt, och man måste ta sig den tiden och de pengarna. Våga satsa, säger Tamas.
– Det känns viktigt att gräva på djupet. Att påverka.
Lina Thorén / Minimedia