Galet våldsamt
Ulrika Stahre om en författarduo med medelklassens öga på Sverige
När Alexander och Alexandra Ahndoril för tre år sedan med Hypnotisören ville slå sig in i den lukrativa deckarbranschen valde de klokt nog att göra detta pseudonymt. Förebilderna är många: Bo Balderson, Arne Dahl, Tim Davys, Maria Lang, Rosamond Smith, Ed McBain.
Klokt?
Ja, eftersom namnet kan bli just så hårdkokt eller vardagligt eller symboliskt som man vill. Alla kan inte lyckas växa upp med snygga deckarnamn redan erövrade. Klokt också eftersom parets redan etablerade författarroller kunde gå relativt fria. Inte helt skadeslösa men till en början åtminstone separerade. Kanske har det också med ett frigörande av kreativiteten att göra.
Men valet av namn har alltid förbryllat mig. Lars, ett rättframt, vardagligt namn, försvenskad version av latinets Laurentius – lagerkrönt, akademisk, fredlig. Tillhörande en generation född under hemmafrueran. Det finns något konservativt i valet av förnamn, men efternamnet är minst sagt uppfordrande. Johannes Kepler, matematikern och astronomen, som med antika harmoniläror i botten av sitt kunnande såg musikaliska klanger i planeternas rörelser, är en bastant förebild.
”Lars Kepler” står för bildning och ny kunskap men också för något traditionellt och tillbakablickande. Och det är väl så ett nytt författarskap bör förhålla sig till deckargenren: skriva så att man håller sig inom dess råmärken, men också tänja, skapa ny mark.
Det har, minst sagt, gått riktigt strålande för Lars Kepler. Tre böcker har hittills kommit ut, samtliga med den lite svårmodige, finlandssvenske hjälten med det rufsiga blonda håret och skrattgroparna i huvudrollen. Kriminalkommissarie Joona Linna, envist viljestark, bryter alla regler som finns för att nå sanningen om brottet.
Vill man hårdra kan man se projektet Lars Kepler som en saga om sanningslidelse, om viljan framåt och trotset mot auktoriteterna – reglerna, cheferna – som en bärande idé.
I de tre böckerna av Kepler – Hypnotisören (2009), Paganinikontraktet (2010) och Eldvittnet (2011) – ryms tre olika miljöer eller samhällssystem: psykvårdens kollaps, vapenhandeln respektive omhändertagande av barn. Det geografiska centrumet är i de första två böckerna Stockholm, i den tredje hamnar huvudstaden delvis i periferin eftersom bokens primära brottsplats är ett hem för tonårsflickor med självskadebeteende i norra Sverige.
Omhändertagandet av människor, det som borde men inte fungerar i dagens Sverige är en botten i Keplers deckare. Den andra, synlig i Paganinikontraktet, är en syn på politiken som ett spel och ett samhälle där de öppna korten döljer verklighetens intriger och ekonomiska drivkraft. Paganinikontraktet är en klassisk konspirationsdeckare, men den sticker ut bland de tre eftersom den kriminella drivkraften inte bara är snudd på psykopatisk galenskap utan också ekonomisk.
Men trots att Paganinikontraktet spinner sin intrig runt ett så komplicerat och avskyvärt politisk samtidsproblem som vapenhandel är dess kärna trots allt densamma som i de andra böckerna, nämligen familjen.
En psykopatisk anstiftare lejer en (lika galen?) yrkesmördare för att röja undan eventuella läckor. Yrkesmördaren är ytterst professionell, rent av ekvilibrist. Han är en intressant pendang till de musiker som förekommer. Nå, anstiftaren drar med ett antal extra offer i varje omgång – det är gott om offer som inte haft med saken att göra men som händelsevis råkar vara släkt och familj. Ett extra bisarrt offer för yrkesmördarens rent orkana härjningar är en gammal avdankad homosexuell skådis som dragit sig tillbaka i Stockholms skärgård. Innan han faller offer för kulorna hinner han leka sadistiskt med några av dem man hunnit se som huvudpersoner.
Det finns inte bara en rent maffialik inriktning på familjemördande. Det är också de ensamma, de utan familjeband, som är de sårbara. I tre böcker utvecklas den mystiske Linnas bakgrund, man förstår sakta att hoten mot den familj han hade gjorde att han var tvungen att fejka deras död. Hans öde, ständigt hotad, är att förbli ensam.
Det finns alltså i Keplers böcker en intressant konflikt mellan familjebandens vikt – de dysfunktionella familjerna går mot undergång och de kämpande kärleksfulla familjerna klarar sina kriser – och ensamhetens extrema uttryck. Den oöverträffat geniale olydige kommissarien är förstås en deckarkliché. Men också en produkt av ett individfixerat kapitalistiskt medelklassamhälle.
Kepler drar utan tvekan deckarhjälten till sin absurda gräns och på något sätt är Joona Linna, så vit, så heterosexuell, så smart, så smakfull, en parodi på det västerländska mansidealet. Han rör sig i världen som om han kände den bättre än någon annan, på många sätt blir han gudomlig. Kanske är Keplers bidrag till deckargenren detta snudd på sakrala värde som ligger under den onda världens yta.
Deckare handlar ofta om hur obegriplig ondska möter vardagsliv. Och då är det vardagsliv hos medelklassen som räknas. För det är den som syns mest. Både den galna och den mer funktionella. Det är villor och stora lägenheter. Någonstans i periferin befinner sig en, ofta invandrad, arbetarklass. Men de utsatta är desto fler, och i Keplers tappning i stort sett hotfulla. Flickorna som bor på det hem som är fokus i Eldvittnet har en trasslig barndom gemensam, fosterhemsplaceringar, självskadebeteenden, asocialitet. De skildras så gott som uteslutande som fullständigt utanför alla gränser, de är irrationella och aggressiva. Otryggheten och bristen på, ja, Familj, har gjort dem till vad de är. Främmande och obegripliga.
Lika udda, och lika främmande, är den överklass som passerar revy i Paganinikontraktet. Där mördas den också, hänsynslöst. Den är förfinad, men konfliktfylld och hagalen.
Kepler har medelklassens öga på Sverige: endast medelklassen har egentligen problem och löser dem. Att Kepler därmed ligger i den svenska deckarens mittfåra är tydligt. Så på vilket sätt kan man tänka sig att författarpseudonymen bryter ny mark? Finns det något som sticker ut, sprickor i maskinen?
Jag skulle säga att det är de oavslutade historierna, det aldrig förklarade, som är sprickan. I Hypnotisören förekommer ett par familjekonstellationer, själva hypnotisörens lite sargade, hans sons flickväns familj, samt förstås den som i inledningen mördas. Flickvännens familj består av mamma, lätt förståndshandikappad bror och utlevande syster. Mamman är, förstår man, sjuk, men längre än så sträcker sig inte den litterära texten. Utvikningarna är många, de oavslutade trådarna likaså. I den välflätade deckarintrigens periferi pågår livet hos alla de vanliga. Man kan tolka detta som slapphet. Eller som ett intelligent arbete med luckorna.
Något annat som Kepler tänjer är synen på våld. En nästan glorifierande syn, eftersom de, liksom många av sina samtida, trycker hårt på avtryckaren. Våldet har undantagslöst sina orsaker i ej förklarade psykiska störningar – här är gärningsmannen i Eldvittnet helt enastående, som redan i barndomen slår ihjäl en jämnårig, utan annan förklaring än att han hört sin mamma fälla en vårdslös replik. Mördarna blir också dödade, en sorts rättviseskipning som är så vanlig att den kanske inte behöver kommenteras.
Men också marknadsföringsarbetet är det som skiljer Kepler från samtiden. Pseudonymer handlar ofta om säljbarhet. Men liksom Liza Marklund tidigt gjorde, har också Kepler satsat på enhetliga omslag. Man känner igen en Kepler i pocketstället: alltid ett avskalat foto av ett mordoffer, alltid elegant (på de två senaste böckerna också symmetriskt, stillastående). Något litet blodstänk antyder att här är livet borta.
Omslagens tillbakahållna våld speglar på intet sätt den explosion som pågår innanför pärmarna. Men det är smått ironiskt att den tyngdpunkt på medelklassens vanor och dygder också går igen i det smakfulla fotot. När Marklund åtminstone retat upp med sina självboostande omslag, retar Kepler ingen.
Utom mig.
Svenskarna har aldrig läst så mycket kriminallitteratur som nu.
Aftonbladet Kultur hårdgranskar sex bästsäljare och kollar vad de egentligen säger om dagens samhälle.
Idag: ÅSA LINDERBORG om författaren som sjunger kärnfamiljens lov och misstänker klassresenärer
Vi har aldrig läst så många deckare som nu. Nio av de tio mest utlånade författarna på svenska bibliotek är deckarförfattare.
Aftonbladet Kultur har valt sex bästsäljande nu levande kriminalförfattare och gjort en närläsning: Vad säger de om samhället?
