”Call Girl” handlar om utnyttjade tonåringar – männen är ointressanta
Mårten Palme anmäler nu filmen Call girl för förtal av avliden. Filmens skildring av statsministern är alltför lik verklighetens Olof Palme, en gestalt som alltså köper sex av minderårig (en 14-åring).
Palme är inte först med sin anmälan, men det väger tyngre när det är en anhörig som anmäler.
Magnus Kreppers statsminister får förvisso säga saker som gör honom lik Olof Palme. Om man kan sin svenska historia. Call girl är på det sättet en komplicerad film: man kan försöka se den som en spelfilm med inslag av verklighet, en fiktionaliserad dokumentär. En hybrid där den historiska bakgrunden fortfarande är oklar.
Men att lägga så stor vikt vid statsministergestalten är att inte kunna se vad filmen handlar om. Den handlar om utnyttjade tonårstjejer. Om man kan hålla det i huvudet under hela filmen går det också att uppfatta alla dessa män som helt ointressanta som individer. De representerar ett kollektiv. De talar maktens språk. De skyddar varandra.
Deras namn och deras ämbeten är på ett plan helt oviktiga för filmen, på samma sätt som de var okända för de prostituerade när det begav sig.
Visst kan man tycka att det var oansvarigt och lite naivt av både manusförfattare och regissör att inte neutralisera skildringen ännu mer. Men ett konstnärligt verk måste få tänja på gränserna, och ibland reta sin publik. Jag tvivlar på att juridiken i det här fallet kan ha något att tillägga om konsten.
