”Utan musiken hade jag bara varit i gatan”

Publicerad 2024-06-05

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur går man vidare från ett liv i gängkriminalitet? Jafar Sadik växte upp i Järvaområdets gängkonflikter - samtidigt som han rappade om dem. Nu försöker han, under artistnamnet JB, bygga ett nytt liv.

Frågan är bara hur man bearbetar gamla trauman.
– Vad skulle jag prata om? Det här är mitt problem: personer är döda. Det finns ingen psykolog i världen som kan ändra på det, eller hur? säger han.

Vi var kungar/De gjorde oss till slavar/Vi hade kronan/De gav oss balaklavan/Önskar jag kunde säga att black lives matter/Men de flesta jag kör mot är svarta.

JB - ”Stulen RS6a”

STOCKHOLM. En regnig kväll står Jafar Sadik på en trottoar och pratar med en gammal vän. En dyr, nypolerad bil är parkerad bredvid.

Jafar suckar. Det är jobbigt att komma till Sverige. När han landar på Arlanda brukar polisen stå och vänta, för att förhöra och visitera honom.

– Allt blir mer hetsigt här, mumlar Jafar.

En ljuspunkt finns: det är ramadan. De två vännerna har precis kommit tillbaka från Mecka.

Vännen, som Jafar kallar för ”Draken”, är klädd i muslimsk bönedräkt med täckjacka över.

– Jag känner mig helt ren, säger Draken.

Ansiktet skiner.

– På något sätt är det som att jag är mer rak i ryggen efter Mecka, förstår du? När man lever som vi kan man alltid dö, så fort man går ut genom dörren, eller hur? Men nu är det som att allt är lugnt. Inga problem för mig, vad som än händer. Nu vet jag var jag hamnar efteråt.

Någon på trottoaren börjar protestera. Det är väl ingen som ska dö nu? Du har ju fru och barn.
– Nej så klart, jag menar inte så, säger Draken.

– Det är så vi pratar bara. Du förstår väl, Emil? I åtta år har vi levt så här. Man vänjer sig ju.

Hur vänjer man sig?
– För mig går det bra att bara ställa om. Som att trycka på en knapp. När jag går ut genom dörren – då är jag i gatan. Innanför dörren – då är det bara familjen.

I kväll ska vi åka runt i Rinkeby. Det är lättare att prata när man åker bil, tycker Jafar.

Draken ber om ursäkt och dyker in i baksätet: han glömde städa bilen. Snart forsar barnstolar, leksaker och matförpackningar ur dörrarna. En Nike Air Max-sko i storlek 25 blir kvar på golvet.

Första stoppet blir Willys. Fastan ska brytas. Jafar vill ha Red Bull, munkar och sitt favoritfika: gifflar. Draken behöver ägg till familjen. En man som är med för att köra bilen ikväll skickas in i butiken med händerna fulla av sedlar.

Jafar Sadiks liv blir ”mer hetsigt” så fort han besöker Rinkeby och Sverige. Men här finns också en liten grupp nära vänner kvar.

När inbördeskriget i Somalia startade i slutet av åttiotalet ville Jafars pappa ta värvning, men skickades från landet av sin familj. Han började en läkarutbildning i Ukraina, där han träffade Jafars mamma som också kommit från Somalia för att studera. Efter utbildningen flyttade pappan till Sverige och Rinkeby.

– Pappa kom tidigt. Jag tror han var typ den fjärde somaliern i Rinkeby, säger Jafar.

Mamman anslöt snart. 1996 föddes Jafar på Karolinska i Solna.

Ett av Jafars tidiga minnen handlar om hur han, sju år gammal, har lyckats stjäla tusen kronor (”minns inte exakt hur”). Direkt springer han till ett närlivs i Rinkeby och handlar så många spelkulor och leksaker han kan bära. Resten av dagen går Jafar omkring i kvarteren som en kung. Men ägaren till butiken har ringt hem till familjen.

– Aj aj aj. Min pappa öppnade mig den dagen.

– Samtidigt tror jag det märktes ganska snabbt att den här killen behövde något extra. Jag brukade baxa redan från glassbilen, om du fattar?

Familjen flyttade med Jafar till Egypten, där han tillbringade stora delar av mellanstadiet. Föräldrarna ville att han skulle lära sig mer om islam.

I åttonde klass var Jafar tillbaka i Sverige. Som alla andra spelade han fotboll. Men han var inte så bra.

– Eller jag var bra. Bara att alla andra var mycket bättre. Rinkebybarn är skitbra på fotboll, vi är ju bara ute och spelar hela dagarna. Så jag var bra, men inte bra i Rinkeby.

Jafar beskriver två vägar för sig själv som tonåring.

– Är du fjorton eller femton från mitt område och behöver tjäna pengar, då får du stå i McDonalds eller så får du sälja hasch. Det ena ger 6-7000 i månaden. Det andra ger 30-40 000. För mig var det inte svårt att välja.

Förutom att det ena är olagligt. Kände du inte att du passerade en gräns?
– Inte egentligen. För det här var normalt, det var vad jag såg omkring mig hela tiden. Och de äldre som lärde mig gjorde det på rätt sätt. Det var bra killar, om jag ska vara ärlig. Men hade någon lärt mig om typ bitcoin så hade jag säkert hållit på med det.

För mig är det motsatsen till bra killar – äldre som drar yngre in i kriminalitet.
– Jag förstår. Men du förstår inte hur det fungerade. Det var ingen som lurade oss. De tog hand om oss. Hade vi växt upp i dag så hade vi absolut varit barnsoldater. Men mina äldre hjälpte mig framåt. När jag började med musik stöttade de mig.

Många ex-kriminella säger att det känns som att någon stöttar dig när du är inne i det, men att det är tydligt att man blivit lurad när man ser tillbaka efteråt. Att gemenskapen man kände inte fanns egentligen.
– Jag blev aldrig utnyttjad på det sättet. Det är vad jag kan säga. Det var inte som i dag.

Men så säger ju alla också: det var bättre förr. På min tid.
– Haha, jag vet, jag hör det också. Men jag kan bara prata för mig själv. Visst, man skickade mig på grova rån, men framför allt tog jag in mig själv. Jag ville. Det var som en sport: planerandet, adrenalinet. Jag älskade det. Jag har med det i dag också, när jag planerar ett musiksläpp planerar jag det som ett rån.

Du blev alltså inte ”rekryterad”, som många kallar det?
– Nej. Om jag ska vara ärlig var det mer som en arbetsförmedling. Så är det i dag också: barn söker jobb. Jag har inblick i det fortfarande.

– Ibland har jag en bit av en låt ute på nätet, något som inte släppts än. Då kan det hända att unga killar kommer fram till mig och ber om hela låten, för det är status att ha våra osläppta låtar. En sa: ”Snälla Jafar, när jag har tagit min första kropp, lova att du ger mig den låten.” Fjorton år gammal var han. Så extremt har det blivit.

Vad gjorde du då?
– Sa att han skulle göra något annat av sitt liv, så klart. Försökte få honom att byta väg. Annars är synden på mig också, förstår du?

När Jafar startade sin musikkarriär levde han ett multikriminell liv. Han stod också vid Rinkebys tunnelbanestation och sålde sitt första officiella album, ”Ghettokända”, för 500 kronor kontant. CD-skivan köps fortfarande av intagna utan tillgång till internet som vill lyssna på rap medan de avtjänar sitt straff.

– Poliserna som visiterade mig på den tiden var såååå glada när de kände hur tung min väska var. Och så låg det bara CD-skivor i den!

Samtidigt gjorde Jafar inbrott, så kallade ”smash n’ grabs”, och begick rån. Sedan rappade han om det livet. Samma kväll kunde innehålla båda delarna.

– Jag kunde göra en spelning, få kanske 30 000. Sen kommer jag hem på kvällen och så ringer grabbarna: nu ska vi göra en grej. Och så tjänade jag 300 000 på natten. Då var det svårt att släppa den biten.

Under några år balanserade livet mellan studion och det Jafar kallar ”gatan” – en plats som snart började dominerades av gängkrigen.

Personer runt Jafar påpekar att brotten som begicks i början var något som gav en grupp unga män kickar och lite pengar. Medan mordspiralen som följde innebar något helt annat. Något ingen var förberedd på. Och något alla som överlevde fortfarande lider av.

I dag talar man ofta om sina trauman. Inte med en psykolog, men med varandra. ”Kriget”, som man kallar det, har svetsat ihop den lilla grupp som blivit kvar.

– Du förstår de här blodiga konflikterna först när din egen bror blivit mördad av din bästa vän och du står i mitten, säger en person nära Jafar.

Under året vi träffas pratar Jafar ofta om barnen. Han tycker att han borde kunna hjälpa unga i Rinkeby mer, i sin roll som artist och med sin koppling till gängmiljöerna.

Jafar berättar om en rappare han försökt hjälpa från kriminaliteten. En talangfull tonåring, närmast en barnstjärna, som gjorde sockriga refränger och blev stor bland andra unga.

Tanken var att Jafar skulle agera som manager och en slags stödperson. Men enligt honom själv hindrades han av de åtgärder från socialtjänst och polis som redan fanns runt artisten. Under 2022 rann relationen ut i sanden. De hördes allt mer sällan.

Förra hösten mördades den unga artisten i södra Stockholm. Han blev ett offer i en av det årets stora gängkonflikter.

En sen kväll hemma hos några vänner står Jafar och spelar delar av en låt som han och den unga rapparen gjorde ihop.

Han svajar till refrängen i bar överkropp och rappar för sig själv rakt ut i luften.

– Jag vet inte ens var jag ska börja med det där, säger han senare.

– Den killen hade stora drömmar. Jag försökte visa honom vägar med musiken.

Varför gick det inte?
Jag sa till honom: börja bete dig så kommer jag att satsa på dig. Men han var bara inlåst för mycket. Han var en stor talang. Önskar att jag kunde hjälpt honom mer. Vila i frid.

Det är svårt att prata om sorg. Jafar har aldrig gått till en psykolog.

– Producenterna är mina psykologer, säger han och skrattar när bilen cirkulerar runt i Rinkeby den här kvällen.

– Känslorna kommer ut i låtarna!

Genom Jafars karriär har texterna varit fulla av hälsningar till vänner. Förr handlade det ofta om att hälsa till någon som satt inlåst. I dag nästan alltid om saknaden efter någon som är död.

På sitt nya album gör han om Lalehs ”Some Die Young” till en låt om alla vänner i Rinkeby som mördats.

Ska du inte gå till en psykolog ändå?
– Vad skulle jag prata om? Det här är mitt problem: personer är döda. Det finns ingen psykolog i världen som kan ändra på det, eller hur? Grejen med psykologer är långt bort från våra liv. Jag känner mer att jag behöver fixa en starkare koppling med Gud.

Hur gör du med alla tankar på det här? Trycker du bara bort dem?
– Jag gjorde det förut. Men det börjar komma ut mer nu.

Finns det inte något som hjälper?
Bara bönen. Om jag inte ber fem gånger om dagen blir jag tokig. Men sen är det bara som det är. Man får leva med det. Ibland kommer det upp till ytan och så blir det lite mer kaos. Men oftast inte.

Vad ber du om?
För vänner som gått bort. För familjen. För ett bättre liv. För andra vägar. För barnen.

Var hade du varit utan musiken?
Utan musiken hade jag varit bara i gatan och gjort så mycket mera pengar och haft så mycket mer kaos. Till slut hade jag varit död eller suttit inne.

Och hur blir det nu?
Det kan bli musiken som räddar mig. Det kan bli moskén. Det kan bli kärleken. Eller studierna. Det står och balanserar, känns det som.

Vad skulle kunna föra dig tillbaka?
Det kan gå snabbt, tänker jag. Någon som skadar en nära vän, eller så. Något sådant. Men samtidigt Emil, det är inte där jag är i dag.

Var är du då?
I dag har jag sett stora kriminella i Stockholm som börjat plugga. En gangster har blivit revisor, för att han älskade pengar så mycket. Jag respekterar det. Att sitta och plugga i tre, fyra år när man nyss har varit ute och kört, det tycker jag är starkt. Det var ingen som visade dem att det var coolt. Men de gjorde det ändå.

Draken har suttit tyst i framsätet och lyssnat. Nu lutar han sig bakåt.

– Efter att jag fick familj skulle jag aldrig vara med någon som drar ned mig. Vi försöker bara överleva nu. Det är därför vi är en så liten grupp.

– Man är ofta jätte- jätteensam i vår situation, säger Jafar.

– Det sista jag har kvar av Sverige är några vänner och några familjemedlemmar.

Vad har du för mål?
– Draken brukar säga: snälla Jafar, jag vill hålla dina barn som du har hållit mina. Förstår du? Så det är mitt mål nu.

Du vill skaffa familj?
– Kanske kan det vara vägen för en sån som mig. Det kanske är min allra bästa chans, om man tänker efter.

Musiken, studierna, religionen eller kärleken - enligt Jafar Sadik är det sakerna som kan rädda honom från att gå samma väg som många kriminella vänner.

Personer nära JB brukar protestera när jag säger att det känns som att han lever som i en bubbla, mellan samhällets olika delar. De sliter för att han ska accepteras, både som människa och artist. Men även de närmaste börjar undra om det verkligen kommer att ske i Sverige.

När albumet äntligen släpps i slutet av maj firas det i hemlighet i en frisörsalong på Rinkebystråket. Och området är återigen i mediefokus.

Samtidigt som releasefesten pågår invigningen av Rinkeby Bokfestival, alldeles runt hörnet. Här ska Ulf Kristersson senare delta i en panel, vilket redan skapat debatt efter att andra deltagare hoppat av i protest.

Trots att den allmänna bilden är att Järvaområdet blivit lugnare på senare år, ska polisen senare under helgen gripa två olika grupper unga män med vapen och narkotika i området. Vissa är del av en yngre generation gängmedlemmar som vuxit upp i de konflikter Jafar tidigare var del av.

Allt detta säger sig Jafar försöka hålla långt avstånd från i dag.

Releasefesten pågår medan frisörerna fortsätter ta emot kunder. Bara en liten grupp vänner och familj är på plats. Draken sitter i sin bil ute på gatan och ropar. Yasin har flugit in till Stockholm och syns under helgen på svenska rapfans Instagramkonton, men kommer inte till Rinkeby i kväll. Rapparen Imenella kramar om Jafar. Några influencers filmar för sina Tiktokkonton. Kluster av unga män står längs med fasaden och på trottoaren.

– Ser du kärleken? frågar Jafar. Han skär stora bitar av en tårta.

Varför är Jafars releasefest hemlig? Finns det fortfarande en hotbild? Mycket är som vanligt oklart.

En person som jobbar med arrangemanget medger att det kanske inte är bra att vara allt för synlig. Men påpekar också att de flesta som är här oroar sig mer för polisen och vad deras närvaro ska leda till, än för någon rivaliserande gängmedlem.

Att samhällets svepande syn på vem som är ”kopplad” till ett gäng och inte i ett område som Rinkeby påverkar generationer av unga män negativt.

Releasefestens huvudperson är uppspelt. Han hoppar in och ut ur bilar och försvinner till slut med en grupp vänner, vilket får festen att tunnas ut. Snart är det bara salongens vanliga kunder kvar.

När albumet släpps på Spotify klockan åtta på kvällen står istället några vänner och kollegor till Jafar på ett kontor i centrala Stockholm och hurrar. De nya låtarna spelas på öronbedövande volym. Alla skålar när man ser de första streamingsiffrorna.

Var är Jafar? På väg hit, säger någon. Någon annan skriver till kvällens huvudperson och frågar.

Svaret kommer snabbt: han sitter hemma och äter middag med familjen och en väninna.

Jafar Sadik gick hem tidigt i kväll.

Det var kanske första gången, säger en vän som börjar samla in de tomma glasen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publisert:

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld, Fred Balke, Mattias Kling
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET