”Åkesson vill ha ut mig och jag vill härifrån”

Emil Arvidson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jaffar Byn lade grunden till dagens svenska gangsterrap. Tillsammans med vännen Yasin gjorde han musik samtidigt som de båda befann sig mitt i Järvaområdets gängkonflikter.

I dag försöker Jafar Sadik, nu med artistnamnet JB, bygga ett nytt liv i Ghana. Men i låtarna finns mörkret kvar.
– Hiphop föds ur ilska. Den kommer alltid växa där. Samhället är fortfarande inte ok med det, så musiken kommer alltid vara obehaglig för er, säger han i det första av två reportage.

ACCRA. Jaffar Byn har just lärt sig simma.

Rapparen från Rinkeby ler och tar några försiktiga armtag. Bröstsimmet är vingligt. Men han flyter.

– Emil, kolla, det var här jag lärde mig! Förra månaden. Nu kör jag nästan varje dag.

Det är vinter i Sverige, men trettio grader i Ghanas huvudstad Accra. Vi testar crawl, fjäril- och ryggsim i en grund pool vid lägenhetskomplexet där Jafar Sadik bor. Vattnet är grumligt och mättat med klor.

Hur lärde du dig? Från Youtube?
– Nej, jag bara körde. Jag visste ungefär hur man gör. Behövde bara få till själva simmet.

Hur gör man det?
– Man måste vifta med armarna tillräckligt mycket. Och så flyta samtidigt. Balansen, förstår du? Nu kan jag.

I dag lever Jafar Sadik, med artistnamnet JB, i exil. Likt flera av Sveriges största rappare. Av polisen har han de senaste åren förbjudits att vistas i kvarteren där han växte upp i Rinkeby. Vissa menar att han fortfarande är en potentiell måltavla i gängkonflikter – även om Jafar själv säger att han inte längre har några ”fiender” i Stockholm.

På streamingtjänsterna har han en trogen publik, men i medierna figurerar han mest i nyhetstexter om gängkriminalitet. Jafar är dömd för bland annat grovt vapenbrott, olovlig körning och ringa narkotikabrott. Polisen har länge sett honom som en del av nätverket som kallas Shottaz.

Titeln till journalisten Diamant Salihus bok ”Tills alla dör”, om Shottaz blodiga konflikt med grupperingen som kallas Dödspatrullen, är ett citat från Jafar. Hämtat ur ett förhör där en polis frågar honom om hur länge konflikten ska pågå.

Nu vill han vidare. Inom hiphopkulturen har musiken ofta varit ett sätt att komma in i samhället för någon med kriminellt förflutet. Inte i dag, menar Jafar. Och inte för honom.

– Jag tror att min musik provocerar mer än mina brott, om jag ska vara helt ärlig.

Tillsammans med barndomsvännen Yasin startade Jafar 2015 den nya våg av svensk ”gangsterrap” som skulle ta över både topplistorna och samhällsdebatten. Yasin blev popstjärnan. Jafar den råa sidekicken, som alltid tog sina texter ett steg till.

När genren exploderade på topplistorna 2019 blev många artister från norra Stockholm stora närmast över en natt. Samtidigt satt Jafar inlåst. I dag är han en sorts kultfigur.

Fansen ser JB som en av landets ärligaste rappare – någon som kan backa upp varje mörk textrad.

– Men för mig är JB också den som är allra bäst på att måla, säger Yasin Mahamoud.

Yasin ringer oss i Accra över Facetime en eftermiddag. Även han har lämnat Sverige i dag.

– Vi berättar alla om våra liv, eller hur? Men Jafar berättar som ett manus till en film. Hans historier kopplar ihop alla oss som kommer från platserna han berättar om.

När Yasin växte upp var Jafar en idol.

– Att vara som han, det var som en internationell kändis för oss i Rinkeby, för vi åkte inte till andra ställen.

Hur träffades ni?
– Han var två år äldre och hade redan släppt några låtar. Värsta kändisen i orten, fett lokal. Jafar var inne på fritidsgården, men jag var för liten för att komma in. Till slut vågade jag säga att jag också rappade. Direkt sa han: gör den här refrängen. Det blev min första låt. Sedan dess har vi suttit ihop som bröder.

Många lyssnar på JB för att man tycker han är ”äkta”. Ett begrepp som alltid varit centralt inom hiphopen. Samtidigt är det genrens allra mest komplicerade.

Jafar själv menar att inget han säger är påhittat – allt är baserat på hans liv. Men också på vänners.

I både Yasin och Jafars texter läcker vännernas berättelser in. En person som står båda nära har skrivit en hel diktsamling under sitt fängelsestraff, utan att se sig själv som vare sig poet eller rappare. Ibland sms:ar han några rader, som sedan blir del av en låt.

Jafars texter är alltså en sorts kollektivberättelse. Och visserligen är de baserade på verkligheten, men också fulla av skämt, överdrifter och teater. Precis som all klassisk hiphop.

En dag dricker jag juice i ett hörn av en studio i Accra medan Jafar trampar omkring klädd i kängor och en liten, virkad mössa.

Om och om igen rappar han en refräng som kränger mellan realism och saga.

”Hur fan ska jag chilla/i år/jag vill göra minst tio millar/plus/jag måste ta itu med några killar/springer runt i orten med svärd, pilbågar och pilar.”

– Vem, förutom Gud, har mer ansvar för era liv just nu än jag?

Chauffören Charles riktar ett darrande pekfinger genom tackluckan på en SUV. Bilen kastas mellan körfälten på en dammig väg i Accra. Vi rundar ett stånd med brödfrukter, studsar över djupa hål i vägen och väjer för en småbarnsfamilj. En snabb manöver för att undvika ett lamm som promenerar vid vägkanten.

– Vem, Jafar? Vem?!

– Och vad får vi? Vi som har era liv i våra händer? Peanuts!

Från baksätet har jag bett Charles förklara det politiska läget i landet. Sedan dess har han ropat svordomar oavbrutet.

– Jag älskar när man får i gång honom, säger Jafar.

Han myser i framsätet.

– Vi brukar åka omkring så här hela dagarna och bara brinna på saker tillsammans.

Jafar vänder sig mot Charles och föreslår ”upplopp” som en möjlig lösning på Ghanas korruption och klasskillnader.

Borde inte alla bara ge sig ut på gatorna?

Charles fortsätter svära.

– Kanske diktatur då? funderar Jafar.

Han vänder sig mot baksätet för att släta över det där sista.

– Alltså, jag är inte dum.

Jafar gillar inte diktaturer. Även om han på sitt nya album jämför sig själv med Putin, kallar sig ”lika lätttkränkt som Erdoğan” och rappar: ”Kim Jong-Un/jag såg inte upp till nån”. Men det är hiphop. Man ska studsa till när man hör det.

– Det är bara att det kan behövas lite ordning och reda i ett sånt här samhälle, säger Jafar.

– Om man ska få något gjort.

Jafar försöker starta företag i Accra. Ett säljer drycker: juicer gjorda på lokal frukt i små ”klämmisar”, samt en sorts alkoläsk i påse. Ett annat hyr ut studios och boenden åt artister. En frisörsalong är också på gång, tillsammans med en vän.

– Jag styr upp mitt liv, förstår du?

Ändå är inte ”ordning och reda” det första man tänker på när man träffar Jafar.

Chauffören Charles, till exempel, menar att det här är den ”absolut galnaste” person han jobbat för.

Då har Charles ändå kört lokalkändisen ”Cheddar” - en kontroversiell byggentreprenör som just nu försöker bli Ghanas president, men annars är mest känd för att han håller två importerade tigrar som husdjur i sin lägenhet. (Jobbigast var det, menar Charles, när tigrarna var små och hoppade omkring i bilens framsäte.)

Samtidigt, menar Charles, är dock Jafar också den vänligaste arbetsgivare han haft.

– Han kan ringa och skrika, helt tokig. Sen ses vi och allt är lugnt. Sen: pang, vi börjar tjafsa igen. Men Jafar tar också hand om mig.

Tillsammans med sin pappa och Yasin har Jafar även startat ett företag som utvinner kåda från träd i Somalia som blir till oljan ”frankincense”, som sedan används i hudkrämer och aromaterapi.

I höst planerar Jafar att flytta till en europeisk huvudstad för att starta en treårig utbildning i ”business management”.

– Det är få jag träffar i Sverige som jobbar lagligt. När jag är hemma blir det att jag hänger med kriminella, eller personer polisen ser som kriminella, eftersom det är dem jag känner. Men nu har jag träffat människor som tänker på andra sätt, som kommer med nya möjligheter. Jag har sett att världen är stor, förstår du? Jag vore en idiot om jag lämnade det.

Musiken är fortfarande Jafars huvudsakliga inkomstkälla. I Accra spelar han in de sista låtarna till albumet ”Försöker hitta hem”.

Jafars samlade katalog streamar in något som kan jämföras med en hyfsad svensk månadslön. Samtidigt gör han allt själv, utan ett skivbolag i ryggen. Både Jafar och Yasin äger sina egna masters, men betalar också alla utgifter: en video, en studioinspelning, resor.

Nyligen upptäckte Jafar organisationen Stim, som sköter ersättning till upphovsmän och ger några kronor för varje spelad låt i ett köpcentrum eller på en radiokanal.

– Jag svär att jag inte visste vad det var för tre månader sen, säger han.

Hos Stim låg ”några hundratusen” i Jafars namn. Ersättning från en tio år lång karriär.

Personer runt Jafar har försökt lyfta frågan förut. Men han erkänner själv att han inte varit ”tillräckligt koncentrerad”.

Idéer och planer har en tendens att komma och gå. Under sitt senaste fängelsestraff fick Jafar diagnosen adhd. Men den rekommenderade medicinen har han aldrig tagit.

– Jag klarar inte av piller. Det känns inte bekvämt för mig, bara.

Accra tyngs av sin historia. Här finns själva nollpunkten för den västerländska rasismen.

Från en rad borgar längs kusten bedrev britter, portugiser, svenskar, danskar och norrmän slavhandel fram till artonhundratalet.

I dag pekar många på Ghana och specifikt Accra som en plats där utvecklingen går snabbt framåt. Under veckan träffar vi en ström av människor som kommit för att bygga företag och tjäna pengar.

Eller bara starta om sina liv, på en plats som själv verkar börja om från noll varje morgon.

Någon av Jafars nya vänner äger en shoppinggalleria. En annan är en regissör, men äger också en strandrestaurang.

Framåt kvällarna, när vi ska till en bar eller mingelfest, försöker jag hinna byta skjorta. Jafar, som ofta börjar dagen i en outfit som ska se bra ut på bild, rör sig åt andra hållet.

Kläderna åker av i takt med att kvällen går. När vi besöker en rik väns exklusiva strandbar är Jafar nere på shorts, tubsockor och badtofflor, med en handduk runt huvudet. Det här brukar han få skäll för.

– Mina vänner som är lite äldre brukar reta mig. Typ: snälla, sätt på dig en tröja.

– ”Macho, macho”, ropar de. De tror jag vill visa musklerna. Men jag har ju inga muskler! Jag vill bara vara bekväm. Det är så varmt ju.

Jafar beskriver ofta sig själv som ett ”gatubarn” eller ”Rinkebybarn”. Någon som står utanför samhället, men samtidigt kan ta sig fram i vilka miljöer som helst.

När vi är ute och går är ofta någon vän från uppväxten med via telefonen.

En morgon när vi är på gym ligger telefonen på golvet framför Jafars ansikte medan han gör armhävningar ned mot skärmen. Där sitter några skrattande vänner i en bil i Rinkeby och hejar på.

Jafar säger sig längta efter att ”leva vitt”. Han menar att de nya verksamheterna är hans bästa chans.

Varför är det inte musiken?
– Musiken hämtar kontakter till mig överallt i världen. Den öppnar dörrar. I Sverige drar den fortfarande in lite pengar, tack vare fansen. Men den stänger också andra dörrar i samhället.

Man kan väl också säga att det är brotten du begått som stänger de dörrarna? Och att det sticker i ögonen att du samtidigt gör musik om den världen?
– Vet inte om jag håller med. Det jag känner och har levt är vad jag rappar om, det är inte mer än så. Jag har begått brott och har tagit mitt straff. Hur länge ska man betala för det?

Många anser också att du inte tagit avstånd från den världen, utan snarare hyllar den i din musik?
– Jag försöker ju ta mig därifrån. Men det är alltid käppar i hjulet. Det är som att de vill att vi ska vara i gatan.

Hur då?
– Bankerna stänger våra konton. Polisen stänger ner våra spelningar. Man kontrollerar och jagar oss hela tiden.

Samtidigt: en person som är dömd för brott och registrerad som gängmedlem i en av de värsta svenska gängkonflikterna någonsin, som samtidigt rappar om våld och brott i nästan varje låt. Är det inte lite polisens jobb att hålla koll på dig?
– Det gör sitt jobb. Jag gör mitt. Frågan är bara: hur länge ska det fortsätta?

Det är en fråga många kriminella som vill lämna det livet brukar ställa sig.

Nyligen publicerade Aftonbladet nyheten om att polisen i Järva anser att gänget som polisen kopplar Jafar till inte längre existerar.

Så jag ställer samma fråga till en polis som under lång tid varit central i arbetet mot gängen i området.

Hur länge är man gängkriminell? Och kan man vara gängkriminell utan ett gäng?

Svårt att veta, svarar han. Att polisen inte ser någon aktivitet kring en person måste ju inte betyda att personen lämnat kriminaliteten.

– De kan ju fortfarande flytta tvåhundra kilo kokain utan att jag vet om det.

– Samtidigt förstår jag problematiken kring att komma vidare också. Men se det så här då: du lever i ett förhållande och din partner är otrogen. Hur lång tid tar det innan du litar på den personen igen? Hur sätter du ett datum på det?

Under veckan i Accra diskuterar vi ofta hiphopens förmåga att peta i samhällets öppna sår. Ibland verkar Jafar närmast besatt av att provocera.

– Hiphop föds ur ilska, säger han.

– Den kommer alltid växa där. Samhället är fortfarande inte ok med det. Så musiken kommer alltid vara obehaglig för många.

Jag hör ofta från svenska artister att de anser sig ”stämplade” som kriminella av myndigheter och medier. Samtidigt finns väl den sortens stämplande också ganska mycket i er egen musik? Speciellt du är bra på att formulera dig på ett sätt som får folk att…
– … fälla tårar?

Det också. Men jag tänkte mer på att du är bra på att trigga folk.
– Det är inte meningen att någon ska begå brott till mina låtar. Jag tror att folk tar till sig det jag säger för att det märks att det är mina egna känslor som kommer ut i musiken.

Lite handlar det väl ändå om att provocera?
– Nej, jag lovar dig, jag tänker aldrig att nu ska jag få den personen att brinna, nu ska jag provocera den eller den politikern. Det är inte personer jag bryr mig om.

Medan vi är i Accra pågår en debatt i Sverige, efter att ett tusental artister ställt sig bakom ett upprop med krav på att Israels bidrag till Eurovision ska uteslutas ur tävlingen. Både Jafar och Yasin har skrivit under.

I diskussionen som följer används rapparnas underskrifter som anledning att kritisera uppropet. Uppdateringarna plingar in på våra telefoner. När Dagens Nyheters ledarsida jämför Yasin med den terrorstämplade gruppen Hamas, nämner någon till slut det hela för Jafar. Men det fäster inte riktigt.

– Sa de att Yasin var som Hamas? Då har någon tappat det, säger Jafar medan han trycker in en sked foul, egyptisk böngryta, i munnen.

– Vad ska vi göra i kväll?

Rent politiskt sorteras artister som Yasin och Jafar ofta in till vänster på den politiska skalan. Men egentligen verkar man även här sakna en tydlig hemvist. Jafar stöttar Palestina och rappar om geopolitik och koranbränningar. Men han vill inte kopplas till partipolitiken.

– Jag föraktar dem alla, från höger till vänster.

Finns det någon politiker du respekterar?
– Den enda som är rak är nog Jimmie Åkesson, om jag ska vara ärlig. När han säger något så menar han det. Han kommer med karaktär.

– Det är konstigt på ett sätt: jag och han är ju inte riktigt på samma sida. Men om han inte stod för agendan som SD har så hade han varit den bästa statsministern.

Jafar skrattar. Bilen skumpar vidare över Accras dammiga vägar.

– Vi håller med varandra: Han vill ha ut mig från Sverige och jag vill inte vara där.

Det här är kanske också något som kan provocera vissa?
– Ok, visst, jag hatar hans politik och allt han står för. Men ärligt, att bara hämta människor i nöd, som kommer från krig och trauma, och sen stoppa alla i miljonprogrammen, utan att ta hand om dem.

– Vad trodde ni skulle hända? Vad trodde ni egentligen?

Jafar är arg nu. Han svänger av mot en bensinmack.

– Samtidigt: var ska vi ta vägen nu? Det är många som vill lämna Sverige i dag, men alla kan ju inte göra som jag. Alla kan ju inte bara dra.

I morgon publiceras del två i reportaget om Jafar Sadik och svensk gangsterrap