När allt föll sönder
Inga-Lina Lindqvist läser Ian Burumas bok om året 1945
Min farmor var slavarbetare i Tredje riket.
En vacker dag i maj 1945 befriades hon av amerikanska styrkor och det var dags för henne och hennes barn att återvända till Sovjet. Men i stället för att åka tillbaka till sin hemby i Belarus fattade hon ett beslut som kom att påverka vår familj i generationer. Min farmor kapade all förbindelse med sin släkt, sina barns far, sitt förflutna. Hon bosatte sig i en annan rådsrepublik, bytte namn och förbjöd sina barn att någonsin nämna att de har varit fångar i ett nazistiskt koncentrationsläger.
Det fanns tungt vägande skäl till hennes drastiska val.
Ian Buruma är professor i mänskliga rättigheter och författare till flera uppmärksammade böcker (bland annat Mordet i Amsterdam om mordet på nederländske filmaren Theo van Gogh).
År noll. Historien om 1945 som nu kommer ut på svenska är en personligt färgad och samtidigt envetet uthållig sammanställning av vad det var som faktiskt hände detta besynnerliga år då kriget tog slut och allt som var någorlunda begripligt föll sönder, fragmenterades och smälte samman till den värld där vi lever i dag.
Nazismens ondska hade besegrats och alla segrarna ropade att aldrig mer skulle ondskan få fotfäste.
Men varför lever vi då inte lyckliga i alla våra dagar? Varför köar grekerna till soppkök och varför växer IS och varför är Japans parlament på väg att ändra grundlagen så att japansk trupp återigen kan sändas utomlands?
Burumas innehållsrika, matiga och därför ibland svårsmälta bok är ett försök att ge struktur åt krigsslutets kaos där godhet och ondska ständigt bytte kläder med varandra. Kapitel som ”Extas”, ”Hämnd” och ”Odjuren civiliseras” skildrar och skiljer tålmodigt åt de parallella och hopflätade processerna.
Stora delar av materialet handlar om krigets följder för Japan och Indonesien. Buruma är inte en eurocentrisk författare och År noll är en guldgruva av intressanta fakta om det postkoloniala efterspelet till andra världskriget. Frankrike och Storbritannien, som tillhörde segermakterna, hoppades på att få behålla sina kolonier och räknade inte alls med att angriparen Japan trots sina krigsbrott ändå inspirerade de asiatiska folken till uppror. Allt vändes upp och ner, det var år noll och världen tycktes starta om.
Förklaringen till min farmors beslut hittar jag i kapitlet ”Hemfärd”.
De sovjetiska lägerfångarna som återvände till Sovjet 1945 möttes inte med blommor och orkester precis. Stalins regim såg dem som landsförrädare och dömde dem till stränga straff. Stalin gjorde inte skillnad mellan övertygade antikommunister som samarbetade med Hitler och oskyldiga offer för nazismen. Farmor visste det och valde att gå under jorden.
Buruma avslutar År noll med en betraktelse av ett ögonblick då Berlinmuren faller och tiden tycks stanna upp. Men historien står aldrig stilla. Och när jag läst färdigt undrar jag om kriget överhuvud taget någonsin tog slut.
Sakprosa
» År noll
Historien om 1945
Ian Buruma
Övers. Emeli André
Natur & Kultur