Med Fröst till sjöss
Claes Wahlin om årets Östersjöfestival
Årets upplaga av Östersjöfestivalen innehåller en rad kompositörer som tycks vara obligatoriska vid programläggningen, Sibelius, Tjajkovskij, Strauss, Sjostakovitj, Salonen, Pärt. Att både Sibelius och Carl Nielsen föddes för 150 år i år, är man heller inte först med att uppmärksamma på konsertscenen. Ur denna välkända flora sticker ett fåtal namn ut, måhända inte ogräs på de svenska scenerna, men dock inga bästsäljare. Kaija Saariaho på torsdag och Arnold Schönberg på söndag. Att Saariaho ännu inte fått någon av sina operor uppförda i Sverige är milt uttryckt besynnerligt. Att Schönbergs Gurrelieder, som inte ens är tolvtonsmusik, utan snarast romantisk, sällan framförs kan bero på storleken, kring 300 personer i orkester och kör behövs.
Att måndagens inledningskonsert, som trots att den bestod av Sibelius Okeaniderna, Nielsens Klarinettkonsert och Richard Strauss Ein Heldenleben, blev vacker, beror kanske mer på musikerna än kompositörerna. Strauss ungdomsverk om sig själv som hjälte är ett stycke av en kompositör i vardande. De ormlika rörelserna där melodier och teman vandrar mellan stämmorna har ännu inte nått den mognad som något decennium senare, kring sekelskiftet 1900, frambringar verk som Salome eller Elektra.
Sibelius stycke om vatten, mycket vatten, är vackert och fick, liksom Strauss, ett utmärkt framförande av Göteborgssymfonikerna under ledning av Kent Naganos precisa dirigering. Små åtbörder, stora och tydliga musikaliska uttryck. Orkestern har en samlad och energisk klang, viulket också märks i den mindre besättning som krävs för Nielsens Klarinettkonsert.
Här hördes också en av våra främsta solister, Martin Fröst. Nielsen beundrade klarinetten, som han menade kunde röra sig i ljudets värld som få andra instrument. Den kunde låta hysterisk eller vara balsamiskt mjuk Den kunde också skrika som en spårvagn på illa oljad räls. Fröst rör sig över hela registret i konserten, möjligen med undantag för spårvagnsgnisslet, men det mjuka, honungslena fyller Berwaldhallen som ett musikens paradis.
Det var där, i Nielsens sömlösa satser markerade poco adagio respektive adagio, som invigningen av festivalens trettonde upplaga bådade gott.