Norge har inget lärt av Utøya

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-07-22

Ali Esbati om hur främlingshatet är tillbaka efter terrorattackerna

Den norske bloggaren Fjordman hade länge varit en internationell fixstjärna för engagerade muslimhatare. Men efter den 22 juli 2011 fick han ett bredare genombrott, när det visade sig att han var en av Anders Behring Breiviks främsta källor för samhällsanalys.

I dag sitter Breivik bakom lås och bom. Fjordman, som egentligen heter Peder Nøstvold Jensen, har däremot fått ett prestigefyllt stipendium på 75 000 kronor från stiftelsen Fritt Ord, för att kunna sprida sitt evangelium också i bokform.

Debatten kring stipendiet har handlat om yttrandefrihet. Som vore denna frihet hotad varje gång en bloggare med masspublik inte erhåller extrafinanser till politiska bokprojekt. Det är inget udda undantag, snarare symptomatiskt för hur den norska offentligheten har utvecklats efter terrordåden. Här finns ett slags systemfel, som har att göra med självförståelsen i de talande klasserna. De har positioner varifrån det offentliga samtalet kan behandlas som en pikant sällskapslek, inte som en arena där verkliga livsvillkor står på spel. Där det pågår en ständig dragkamp om var gränserna för det acceptabla ska dras - inte juridiskt, men socialt.

Att sätta in terrordådet i ett politiskt sammanhang är viktigt av två skäl. Dels för att en bättre förståelse av den långt ifrån glest befolkade tankevärld som Breivik rörde sig i gör det lättare att motarbeta andra potentiella våldsverkare. Dels för att dådet säger oss något om en bredare politisk utvecklingstendens, som inte behöver extrapoleras till massmord för att vara förkastlig - ett slags gräll blixtbelysning av de strukturer som producerar och reproducerar klyftor, maktlöshet, trakasserier.

Men två år efter terrordådet är det tydligt att det norska samhället inte har förmått att bearbeta händelsen på det sättet. I stället har dådets själva ohygglighet snarare gjort det svårare att möta islamofobiska och ultrareaktionära framstötar. Det är ju, resonerar man, en så milsvid skillnad mellan den småputtriga vardagsoffentlighetens rasism och Breiviks massmord.

I Norge har vi nu haft två somrar med det så kallade romproblemet. Rumänska romer har jagats bort från gathörn, parker och tomma tomter av husägare, polis och väktare. Politiska partier har snubblat över varandra för att finna förbudslösningar. I Oslo utfärdades nya kommunala föreskrifter som förbjuder folk att sova i parker eller vid vägar. Det var i praktiken ett förbud direkt riktat mot romerna.

Och som alltid förstärks signalerna uppifrån i styrka och frekvens på kommentarsfält och i sociala medier. Där har man kunnat läsa om skadedjur och behovet av upprensning och avskjutning.

Också debatten om välfärdsstaten har åter backat in i kostnadsberäkningar om huruvida icke-västliga invandrare lönar sig för statskassan. Ledande politiker tar till brösttoner, och de tongivande medierna översvämmas av artiklar med rubriker som ”Varför berättar inte medierna vad en icke-västlig invandrare kostar? ”

Debatten påverkas av att högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp) i dag är stort och väletablerat, vilket ger dess åsikter och utspel en omedelbar stämpel av folklighet och normalitet. Retorik som utvecklas i de kretsar där Fjordman och hans likar rör sig, kan erbjudas de finaste talarstolar. Partiet ligger nu åter på runt 20 procent i mätningarna. Står det sig till valet i september kommer man att bilda regering tillsammans med Høyre.

Det är illavarslande. Låt mig ge ett exempel. En av Frps mest tongivande parlamentariker heter Christian Tybring-Gjedde. Sommaren innan Utøya-terrorn skrev han en lång anklagelseakt mot Arbeiderpartiet (Ap). Varför, frågade han, hade Ap bestämt sig för att ersätta norsk kultur med mångkultur, ett FN i miniatyr? Han skrev om att hugga den egna kulturen i ryggen och lovade att aldrig medverka till detta kultursvek - ett ord som de flesta norrmän omedelbart associerar till Quislings landssvik.

Efter terrorattentaten debatterades de slående likheterna mellan denna retorik och Breiviks. Men i dag är Tybring-Gjedde tillbaka i högform. När han inte utfärdar insinuanta råd till muslimska föräldrar om hur de ska uppfostra sina barn eller varnar för att Oslo ska få icke-västlig befolkningsmajoritet, skriver han artiklar om att journalister ignorerar att räkningen för den huvudlöst höga invandringen sänds till deras barn.

Om två månader kan han vara minister.

Tiden efter Breiviks angrepp spekulerade många i en möjlig sympativåg för socialdemokraterna och dess ungdomsförbund AUF. Det finner man inte många spår av i dag.

Hatretoriken i undervegetationen har återhämtat sig. Och AUF:s ordförande Eskil Pedersen får utstå återkommande angrepp i mainstreamdebatten, så snart han försöker prata om själva debattklimatet. Till exempel kan en känd PR-man säga att Pedersen är en fiende till demokratin. För att därpå raljera om ”AUF-bögen” Pedersen.

Man kan argumentera för att allt detta är en utmärkt utveckling. Men då måste man vara medveten om att också detta är ett politiskt ställningstagande - inte en distanserad rekommendation om det offentliga samtalet i sin platonskt rena form.

Ali Esbati är verksamhetschef på norska tankesmedjan Manifest Analyse och befann sig på Utøya den 22 juli 2011.

Ali Esbati