Allt du har lärt dig om historien kan vara fel
Med ”Början på allt” vidgar David Wengrow och David Graeber vår syn på både gårdagen och framtiden
Är vi dömda att leva som konsumtionsslavar i kapitalismen? Eller finns det något annat sätt? Frågan hänger ihop med en djupare fråga om människans natur; vilka vi är och vad vi är förmögna till.
I vår kultur finns en urberättelse om människans historia. Storyn ser ut ungefär så här: först levde vi under lång tid i små grupper som jägare och samlare, sedan började vi med jordbruk vilket band oss vid marken och skapade ett överflöd av mat. Detta ledde i sin tur till befolkningstillväxt, statsbildningar, äganderätt, hierarkier, stater. Vilket i sin tur – även om det kom senare – gav oss upplysningen, demokratin och det kapitalistiska system som vi idag inte ens kan drömma oss bort ifrån. Historieskrivningen är linjär och ödesbestämd och underförstått har allt som hänt tidigare varit trappsteg på vägen hit.
Om allt detta känns bekant så är det för att denna ”stora berättelse” finns överallt, och dessutom energiskt förs fram i populärhistoriska böcker av personer som Jared Diamond, Yuval Noah Harari, och Steven Pinker.
Men var det så det gick till? Frågan är viktig eftersom människor är historieberättande djur. Det vi tror har hänt påverkar hur vi ser både oss själva i dag och vad vi förmår föreställa oss om framtiden.
Det fanns till exempel jägar/samlar-samhällen som skapade städer utan att gå igenom jordbruksfasen
Förra året kom boken The dawn of everything ut på engelska, och skapade omedelbart debatt. Boken är skriven av arkeologen David Wengrow och antropologen och anarkisten David Graeber, känd för både sin politiska aktivism inom Occupy-rörelsen och böcker som Skuld och Bullshit jobs. Boken kommer nu på svenska med titeln Början på allt (Volante). Den har stora ambitioner, framför allt politiskt.
Genom att gå igenom källmaterial och arkeologiska rön från istiden till idag visar Graeber och Wengrow att människan på många platser och i långa tider valde att helt leva utanför den ”stora berättelsens” statiska schema. Det fanns till exempel jägar/samlar-samhällen som skapade städer utan att gå igenom jordbruksfasen. På andra ställen testades jordbruk under perioder, men sedan valdes det bort för fortsatt jagande och samlande. Det finns också exempel där man levde på ett sätt – med jordbruk, hierarkier – under en del av året för att sedan ha en mer nomadlik och kommunitär organisering under den andra halvan.
Författarna tillbakavisar bestämt att människans urtillstånd skulle ha varit ett paradisiskt tillstånd av jämlikhet och harmoni – en idé som via Rousseau spelar en central roll i vårt historiska mytbygge. Det finns enligt Graeber och Wengrow exempel både på att jägar/samlar-samhällen ofta varit strikt hierarkiska, och att städer med många invånare har organiserats jämlikt och utan stark centralmakt.
En av de viktiga poängerna med boken är att den visar att människans historia varit en karneval av politiska och sociala experiment där olika sätt att leva och organisera sig valts och valts bort. Där dominans och hierarkier är återkommande, centrala byggstenar, men också samarbete, nätverk, handel och revolt mot samma hierarkier.
En av de starkaste delarna av boken är uppgörelsen med vår bild av tidigare – och andra – civilisationer som statiska och politiskt outvecklade. När européerna kom till Syd- och Nordamerika mötte de imperier och strukturer som var produkter av många hundra år av idéutveckling, konflikter och experimenterande. Från norra stillahavskustens slavägande, hierarkiska samhällen, till Kaliforniens mer jämlika gemenskaper med närmast luthersk (!) fokus på plikt och hårt arbete, för att bara nämna ett par exempel. Wengrow och Graeber hävdar att den europeiska idédebatten och upplysningen påverkades av mötet med dessa ”ursprungsfolk” och deras intellektuella traditioner, som fann sin väg till salongerna i Paris i slutet av 1600-talet.
På denna korta tid har vi visserligen lyckats formulera att det finns något som heter mänskliga rättigheter, men samtidigt är vår tid präglad av våld, hierarkier och klimatkollaps
Början på allt vill göra upp men idén om det linjära, ödesbestämda. Men den ställer också frågan om framsteg, och hur det definieras. Upplysningen har bara ett par hundra år på nacken, industrialismen drygt hundra. På denna korta tid har vi visserligen lyckats formulera att det finns något som heter mänskliga rättigheter, men samtidigt är vår tid präglad av våld, hierarkier och klimatkollaps. Samtidigt verkar det finnas perioder av tusentals år där andra former av mänsklig organisering upprätthölls och fungerade. Vilken tid, vilka samhällen, är mest lyckade och framstående?
Boken har kritiserats för att i vissa fall göra alltför drastiska tolkningar av magra bevis, och även för att handplocka exempel som passar in i författarnas (anarkistiska) tes och ideologi. Själv tycker jag tvärtom att det politiska är en av bokens förtjänster – eftersom den tydliggör det ideologiska även i andra, förment neutrala historieskrivningar som Pinkers och Hararis.
Men visst, ibland blir det lätt parodiskt. Den minoiska kulturen på Kreta beskrivs som ett feministiskt drömsamhälle, med lek och handel i centrum i stället för krig och dominans. Men faktum är att vi inte vet hur ”minoerna” levde, vad de kallade sig eller hur deras politiska system ser ut. Allt vi har är ruiner, bilder och föremål, om än i överflöd. Till deras försvar ska sägas att Wengrow och Graeber själva erkänner själva i boken att exemplen är noga utvalda och att tolkningarna av de få spår som finns ofta blir rena spekulationer.
Samarbetet mellan Wengrow och den idag bortgångne Graeber började som en diskussion om dagens extrema ojämlikhet. Med tiden insåg författarna att deras egentliga fråga var en annan, nämligen hur det kan komma sig att rättigheter som under den större delen av människans historia varit självklara nu är bortförhandlade. Det handlar om frihet; den att röra sig fritt, att vägra lyda order och friheten att själv få definiera sina sociala relationer. Borde vi inte ha en ambition att ta dem tillbaka?
”Början på allt” är en stor bok, levande och ibland rörig. Den är ambitiös och kunnig, den upprepar argument, hårdrar teser, spekulerar och leker sig fram. Den släpper in frisk luft i stängda rum och vidgar synfältet, både bakåt och in i framtiden.