Vi behöver en berättelse som hänger samman
Göran Greider svarar om postmodernismen – och får svar direkt av Lotta Ilona Häyrynen
Jag tror att vi just nu, under dessa år, befinner oss i ett historiskt läge där de stora berättelserna sakta men säkert är på väg tillbaka. Bara att skriva ut den tanken går på tvärs mot en idéströmning som varit dominerande i snart fyrtio år: Det som fått den suddiga beteckningen postmodernism.
Men det sker något i detta nu när Greta Thunberg håller sina tal, när klimatforskare hör dödsklockor ringa över en hel biosfär, när Bernie Sanders eller den svensk-amerikanske filosofen Martin Hägglund återupplivar den demokratiska socialismens idé eller en hel generation unga ingenjörer letar ny, hållbar teknik.
Vanligt folk och samtida filosofi söker ett nytt sammanhängande sätt att se på såväl världspolitik som sina liv.
En ny stor berättelse kommer att knyta samman de två planetära ödesfrågorna, klimatkollaps och galopperande social ojämlikhet. Den kommer att rymma alltifrån ursprungsbefolkningars arkaiska men simsalabim hypermoderna syn på människa och natur till ett återupplivande av den klassiska marxism som ser konflikten arbete-kapital som fundamental för att förstå den tid vi lever i.
Att Lotta Ilona Häyrynen då så triumfatoriskt utropar att de stora narrativens tid är över vittnar bara om den uppgivenhet som så länge kännetecknat vänstern och arbetarrörelsen. Det förvånar mig att hon inte ser att den ”postmodernism” hon försvarar har bidragit till nedskruvningen av alla förväntningar och ett tabu mot övergripande synteser.
Vänstern måste göra upp med de idéströmningar som länge dominerat
Tidiga postmoderna läromästare hade inte sällan en fot i trettiotalets radikalkonservatism; en Paul de Man, en George Bataille och en Maurice Blanchot hör till dem, liksom Heidegger, som influerade en ung Derrida. Under loppet av 90-tal och 00-tal muterade denna förnuftskritik oväntat till vänsterideologi och gav oss en vänster som tvivelsutan segrade på universiteten – men som förlorade i den sociala verkligheten.
Här är ju ironin total. Ty i samma historiska ögonblick som den så kallade postmarxismen, influerad av olika postmoderna strömningar, slog fast att arbetarklassen inte längre avgör någon politik fick en häpen vänster se hur stora skaror arbetare klev rakt över höger-vänsterskalan och la sina röster på högerpopulismen och plötsligt avgjorde valutgångar.
Ta Chantal Mouffe, som Häyrynen lyfter fram. Mouffe har sina poänger, absolut, men den klena utvecklingen hos den rörelse hennes idéer inspirerade – spanska Podemos – visar att något fundamentalt fattades: en materiell analys av klassamhället. För henne var klass, i postmodern anda, ju bara en – diskurs.
Häyrynen hoppar glatt över de problematiska sidorna av sin älskade postmodernism. En grav anklagelse man kan rikta mot dessa idéer är att dess anhängare länge ens vägrade erkänna fenomenet hederskultur. Jag har all förståelse för rädslan att befästa rasism när detta förtryck diskuterats, men här finns en historia av direkt förnekelse som gått ut över de unga kvinnor som befinner sig på bottnen av alla hierarkier.
Den muterade postmodernismens skadeverkningar är många. I litteraturen har vi inte bara sett hur realism och arbetarlitteratur misstänkliggjorts.
Jag tänker också på mottagandet av Yahya Hassans första diktsamling där hård kritik riktades mot den palestinskfödde poeten för att förråda sin hudfärg genom att angripa även muslimska invandrare. Jag fick en chock av att se kritiker ängsligt bevaka sin teori mer än lyssna till smärtan hos en förtvivlad och upprorisk poet.
Även den postkoloniala trenden har stora problem som Häyrynen inte intresserar sig för. Den indiskfödde amerikanska sociologen Vivek Chibber har riktat förödande kritik mot teorins tendens till att exotisera Syd när den gör upp med eurocentrismen.
På samma sätt som Väst i sekler orientaliserade Mellanöstern riskerar postkolonial teori att både omöjliggöra en sammanhängande syn på den globala kapitalismen – och hävda att människor i Syd är helt annorlunda mot människor i västvärlden.
Varje idé om universalism och sökandet efter gemensamma band mellan förtryckta människor brakar här samman och det är vänstern och även progressiva liberaler som förlorar på det. En doktrinär betoning på att olikhet alltid är viktigare än likhet har gjort det svårare att se de band som kan knytas mellan exploaterade i olika kulturer, länder, världsdelar.
När jag skrev positivt om Johan Lundbergs bok i Dagens ETC blev många på vänsterkanten bestörta, trots att jag är djupt oense med Lundbergs rabiata kärlek till Västerlandet och hans snack om svenska värderingar (det vi bör kämpa för är starka universella värderingar i Sverige). Men vänstern måste göra upp med de idéströmningar som länge dominerat. Den uppgörelsen är en del av skapandet av den nya stora berättelse som världens förtryckta behöver och säkerligen lär skaffa sig.
För att låna en rad från filosofen för dagen, Martin Hägglund, som aldrig någonsin skulle kunna uppträda i en postmodern skrift: ”Det gemensamma projektet att upprätthålla den demokratiska socialismen som en global samhällsform.”
SVAR DIREKT: Du säger emot dig själv, Göran Greider
SLUTREPLIK När jag skrev min första kritik mot Göran Greiders syn på postmodernismen menade jag att varje text om teoriernas väsen riskerar att bli ganska fnissig.
Mindre fnissigt blir det inte när Göran Greider ger mig svar på tal. Postmodernismen innebär,
i vanlig ordning, allt man själv tycker illa om. Oavsett om det skapar inre motsägelser eller inte.
Till exempel är postkolonialismen enligt Greider dålig eftersom kritiker lyft fram att postkolonialismen exotifierar ”människor i syd”. Exakt vilken tänkare som kritiseras får vi aldrig veta, men problemet med postkolonialismen är alltså att den är … essentialistisk? Mycket märkligt i det postmoderna sammanhanget eftersom essentialism lär vara postmodernismens totala antites.
Det är annars en klassisk motattack mot varje rättviserörelse. När svarta börjar sätta ord på diskrimineringen de de facto utsätts för anklagas de själva för att ”bara se ras”.
Postmodernismen erbjuder mer än ett verktyg som förklarar varför vår massmediala, och numera socialt mediala, tid gör det allt svårare att upprätthålla de stora berättelserna. Fler röster hörs, och i allt snabbare tempo. Konsekvenserna kan vara både bra och dåliga, men oavsett vilket behöver vi förstå fenomenen och eftersom Marx inte hade Twitter behöver vi fler analysredskap.
Att förstå detta är inte att vara uppgiven. Det är snarare att se verkligheten för vad den är: komplex
Det blir mycket guilt by association i Greiders resonemang (innebär Heideggers influens på en ung Derrida att vi ska avskriva Hanna Arendt också?) och lika motsägelsefullt som ovan blir det när Greider anklagar Chantal Mouffe för att ha raderat en materiell klassanalys, samtidigt som han beskyller postmodernismen för att ingen gillar arbetarlitteratur längre.
Var är den materiella analysen där? Vem har möjlighet att skriva böcker i dag, vem köper dem och till vilka slimmas förlagens marknadsföring? Jag är också trött på medelklassens autofiktion där varje huvudkaraktär jobbar som något så förutsägbart som författare, men – tycka vad man vill om honom – så är det knappast Horace Engdahls fel.
Avslutningsvis frågan om hedersvåldet, av Greider framlyft som den postmoderna vänsterns främsta synd. Och visst körde vänstern fel. Kategoriskt tänkande i dag kommer dock inte lösa frågan.
I Göteborg vill man nu förbjuda det också av Greider hatade begreppet ”intersektionalitet” i kommunens arbete mot hedersvåld. Ordet och forskningen mot diskriminering har politiserats till den grad att det nu ska kastas ut. Med begreppet stryks också skrivelser om helhetssyn och om hur olika maktordningar samspelar för drabbade individer.
Kanske ännu ett bevis på hur det rationella sällan styr samhällsordningen.
Så kan samhället gå vidare, invaggade i sin stora berättelses trygghet, som kan blunda för att hedersvåld drabbar både kvinnor och män men på olika sätt och hur klass, sexuell läggning samt funktionshinder också styr människors utsatthet.
Att förstå detta är inte att vara uppgiven. Det är snarare att se verkligheten för vad den är: komplex.
Lotta Ilona Häyrynen