Smarta skolmördare
Filmvärlden är fortfarande tyst om skjutningarna
Tänk om jag hade kunnat köpa en automatkarbin när jag var 15, brukar jag tänka när en ny skolskjutning dyker upp på nyheterna. Vilket numera är ganska ofta.
Sen Columbine 1999 har dödsskjutningarna i USA blivit ett fast inslag i vardagslunken, men lyser med sin frånvaro i filmvärlden. Gus van Sant gjorde visserligen guldpalmsvinnaren Elephant (2003), en poetisk promenad-kavalkad i upptakten till en massaker. Framdriven av homofobi, vapen per postorder och eh, våldsamma tv-spel.
Men anslaget var distanserat och kallsinnigt, och gjorde våldets motiv svårtolkat.
Kanadensiska indiefilmen The Dirties börjar väldigt olikt, som en närgången dokumentär i ”found footage”-genren. Publiken tittar på bakomfilmen till bästa vännerna Matt och Owens (regissören Matt Johnson och hans kompis Owen Williams) hämndaction: att fylla sina mobbare med varmt bly.
Efter att ha sett de två filmnördarna bli fällda i korridorerna, örfilade i matsalen och slagna med stenar på väg hem känns det som en berättigad fantasi.
Filmkunskapsläraren censurerar tyvärr de bästa delarna och snart blir det uppenbart att Matt tänker göra allvar av det som gått förlorat.
Vi måste prata om Kevin från 2011 löste frågan om skolskjutningarnas ”varför” genom att göra fiktive Kevin till sociopat från födseln. Lionel Shriver, som skrev romanförlagan, menade att kändiskulturen i Amerika också är en katalysator till skolvåld. Och visst, mördaren på Virginia Tech lämnade en Youtube-bikt innan sitt blodbad 2007.
22-årige Elliot Rodgers som våren 2014 sköt ihjäl sex personer vid University of California, Santa Barbara, gjorde ett liknande offentligt erkännande i en morbid enmansshow.
Det finns beröringspunkter i The Dirties, men filmen fokuserar mest på mobbningen. Ofta revirtänk och klassisk machismo. Någon viskar ”tycker du om stora kukar?” från bänkraden bakom, eller övertalar skolans utvecklingsstörde kille att leverera ett mammaknullar-hån. Matt Johnson gjorde sin research genom att studera filmer på Columbine-mördarna Eric Harris och Dylan Klebold, och kände igen sig i duons kreativa knasande framför kameran.
The Dirties är också den första filmen i skolskjutningsgenren som visar upp skyttarna som både genuint smarta och roliga. Förmodligen anledningen till att mobbarna kände sig hotade. Jag tänkte på det när en skriftligt begåvad 14-åring från Lund skrev ett öppet brev om sina upplevelser i Sydsvenskans följetong #minskola: ”Jag lovar att kämpa, för jag gillar skolan och mina lärare. Men jag kommer ALDRIG att glömma eller förlåta”.