Katten, vilken gubbe

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-30

Petter Lindgren hittar ett mansideal i Pettson

Ofta när jag läser om gubben Pettson och hans katt Findus för mina barn kommer jag att tänka på en dikt av Thomas Tidholm, ur Friluftsliv i Strandområden från 1991:

”När vi är döda kommer vi till ett land som liknar femtiotalets Västergötland ... Allt kommer att vara lika intressant och vi kommer att bli stående i timmar utanför handelsboden. Då kommer vi att kunna skratta åt livet som var så litet och kort.”

Livet larmar förvisso stundtals i och omkring Sven Nordqvists svagt bipoläre ensling Pettson, när han störtar fram genom det lantliga landskapet på jakt efter en lång pinne att fiska upp en nyckel ur brunnen med, som i Pannkakstårtan (1985), eller när han förlorar sig i någon sinnrik uppfinning, som i Tomtemaskinen (1994). Ändå tycks levnadsbanan avslutad för Pettson, ungefär som för gestalterna i Tidholms dikt. Arbetar gör Pettson inte, och det gamla Bondesverige av vilket han förefaller vara en senkommen produkt skymtar mest förbi i form av några inramade fotografier på en skänk, eller som rostiga rester av jordbruksredskap framstickande ur nässlorna. Föreningsliv ligger inte för honom, får vi veta i Tomtemaskinen, och en partner är inte att tänka på. ”Nu är jag för gammal”, menar han i När Findus var liten och försvann (2001). ”Det skulle bli för mycket med en hel tant.”

En katt tycks vara allt som behövs, även om detta könlösa djur (vars fullständiga namn är Findus Gröna ärtor) gör tjänst som ställföreträdande barnbarn: ”Vakna Pettson! Vi ska leka!”. Ett lite tjatigt barnbarn, ömhetstörstande men med ett stort frihetsbehov, vilket ofta får fatala följder och sätter igång historierna.

I ovannämnda bok, liksom i filmen Glömligheter som nyligen har haft premiär, beger Findus sig ner i husets trossbotten, en miljö som vad beträffar bildfantasi och detaljrikedom för tankarna till målaren Hieronymus Boschs visioner. ”Det här var mössens och småkrypens värld. Det var här de samlade allt som Pettson hade tappat bort.” Här håller också mucklorna till, ett slags vättar som nog är Sven Nordqvists främsta bidrag till bilderbokskonsten. De nämns sällan i texten, Pettson kan inte se dem men för Findus och läsaren är de realiteter. Alltid tjuvaktiga, ofta groteska och vresiga, syns de sysselsatta med något lite vid sidan av, inbegripna i en mikroskopisk parallellhandling som kan utspela sig över flera sidor. Liksom katten Findus saluförs mucklorna som gosedjur, och som sådana är de rätt söta, men i böckerna tillför de en dunst av underjord som väsentligt bidrar till bilduppslagens fascinationskraft. I filmerna fungerar de mest som humoristiska sidkickar.

När Findus sedan är återfunnen, pannkakstårtan bakad och räven bortlurad, då återstår en spisvarm frid som jag föreställer mig är berättelsernas egentliga ärende eller åstundan. Pettson lutad över korsordet, katten sovande i knät, en ocean av tid. Som en närmast aristokratisk dröm om jaget lösgjort ur och oberoende av alla sociala överenskommelser. Möjligen finns i detta också en fläkt av dödslängtan, så lätt att den knappt orkar lyfta gardinen.

I Sverige finns förstås massor av asociala gamla Pettsons i ruckliga hus, ensligt belägna. De är populära figurer på det hela taget. Slas byggde sitt författarskap på dem, och Gunnar Ekelöf tycks redan i medelåldern ha identifierat sig som en av dem, när han går där på åkervägen i Om hösten och minns hur ångestfullt han förr tyckte att syrsorna spelade, men ”tycker så inte längre”.

Nyligen utkom två fotoböcker vilka bägge skulle kunna rubriceras som Pettson för vuxna. I Peter de Rus Sven (Journal förlag) är objektet en ensamstående 88-årig skärgårdsbo, omgiven av ett nordqvistskt myller av rumsliga detaljer: kryddburkar från anno dazumal, tomglas och ficklampsbatterier i drivor, ett mörknat oljetryck med lotsar i storm. En katt finns också med.

Arne Gustafsson skildrar i Byn – Retur (Carlsson bokförlag) den manliga kroppens åldrande utan ett uns av sentimentalitet, men låter också kameran dröja vid de betydligt långsammare förändringarna i landskapet och interiörerna. Ofta är det mer än 20 år mellan bilderna.

För en urbaniserad (?) 40-åring som jag är det rena pornografin, och jag inbillar mig att det finns ett uppdämt behov av den här typen av mansbilder i dag, inte minst bland stadslevande män med fulltecknade kalendrar. Vem vantrivs inte i kulturen? Vem skulle inte vilja stå i timmar utanför handelsboden i femtiotalets Västergötland?

Hur som helst tycker jag mig urskilja ovanligt många pappor i publiken när jag går med barnen och ser senaste Pettson-filmen, svensk-dansk-tyska Glömligheter (regi av Jørgen Lerdam och Anders Sørensen). I likhet med de tre tidigare filmerna gör denna sitt jobb – fina animationer, barnen skrattar – men för en vuxen åskådare ter den sig oändligt underlägsen de komplexa bilderböckerna.

Redan upphuggen för tv sönderfaller den i korta episoder sammanhållna av nödlösningar. Som när Pettson får blixten i huvudet och tappar minnet men med Findus hjälp ändå lyckas rekonstruera några stories från förr, som vi till yttermera visso redan läst. Till skillnad mot i böckerna vilar fokus på Findus, som naturligtvis blir ännu mera barnbarnig och irriterande med röstpålägget.

Halvvägs in i filmen räknar jag till åtminstone tre sovande pappor omkring mig, gapande som lik i biomörkret.

Petter Lindgren