Jag såg inget massmord

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-28

JAN MYRDAL tar upp diskussionen om Pol Pot och döden i Kambodja

För snart fyrtio år sedan, våren 1967, när Förenta staterna höll på med en blodig upptrappning av sitt krig mot Indokinas folk, gav Sihanouk personligen Gun Kessle och mig möjligheten att resa, fotografera och rapportera från det Kambodja som då efter CIA:s och dess skribenters fäaktigheter hade stängts för utländska journalister. Vi skrev från den resan i olika tidningar och gav ut en bok om Angkor och dess monument som kommit i många upplagor världen runt. Senast - dedicerad nu som då till Norodom Sihanouk - på thai i Bangkok.

Ett nytt varv i en vilseledande mediediskussion om Demokratiska Kampuchea 1975 till 1979 har i Sverige utlösts av Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. Fröberg Idling har byggt sin bok kring den reserapport Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Jan Myrdal och Marita Wikander publicerade hösten 1979. Men han skriver litterärt. Vilket inte är något beröm.

På fliken presenterar förlaget oss som en delegation med "Jan Myrdal i spetsen" vilket visserligen inte är sant men gör det mer verkningsfullt när presentationen fortsätter: "Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjas att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar under Pol Pots drygt tre och ett halvt år vid makten.

Men de fyra välutbildade svenskarna såg varken död eller terror på sin 100 mil långa resa genom landet. Tvärtom när de återvände till Sverige beskrev de röda khmerernas revolution som framgångsrik. Som ett föredöme för andra länder.

Hur kunde fyra välutbildade svenskar, specialiserade på Sydostasien, resa genom ett av 1900-talets mest omfattande massmord utan att se något?"

Peter Fröberg Idling har enligt förlaget jagat efter svar på detta. Men det har han inte gjort. Han skriver att vi inte såg vad vi inte såg. Det är helt sant att ingen av oss såg massmord. Inte ens enskilda mord. Jag har många gånger påpekat den enkla sanningen att detta varken förnekar eller bekräftar några massmord.

Naturligtvis skulle jag nu i Aftonbladet kunna skriva att då 1978 i Kampuchea pågick massmord runt mig men att jag av tacksamhet mot de värdar som bjöd på mat - eller av hänsyn till min vänskap med Pol Pot - då ingenting ville säga om det. För vilket jag nu skäms. Gjorde jag detta med tillräckligt övertygande skamkänsla skulle jag om någon tid efter döden få ett vackert efterord i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet - för att inte tala om vänliga ord i Sveriges Radio och Expressen. Men det vore lögn av mig. Jag såg inget massmord. Har inget att skämmas för i det jag skrev om vad jag såg.

Det vi verkligen såg intresserar dock inte Peter Fröberg Idling. Vad såg vi? Vad rapporterade vi? Vad belade Marita Wikander i bild om skolor, industrier, uppbygge i fotoreportage?

Den sidan av verkligheten intresserar varken Peter Fröberg Idling eller gängse svenska medier. Tag ett annat exempel. I Gun Kessles stora utställning Kampucheas heliga Angkor på Östasiatiska museet hösten 1979 belade jag att Angkor då icke plundrats eller förstörts (även Lon Nols soldater var kambodjaner och respekterade Angkor, sade Ok Sakun mig). Men plundringen efter invasionen 1979 är som plundringen av Iraks och Afghanistans konstskatter efter invasionen av dessa länder. En profitörernas fest!

Där på utställningen visade vi även sådant som enligt nu gällande sanning inte funnits; skolböcker och tidningar från Demokratiska Kampuchea.

Marita Wikander, som vägrade diskutera med Idling och vägrade läsa - eller ens ta i - korrekturet görs i hans bok till personagen "Annika Andervik" och han använder detta litterärt som vad han kallar en "fiktiv karaktär". Uselt! I synnerhet när han med datum citerar vad hon skrivit i Aftonbladet.

För den vilken läser okritiskt - vilket ärligt talat den stora majoriteten gör - bekräftar Peter Fröberg Idling en mediesanning att den förblindade Jan Myrdal var och har förblivit så nära Pol Pot och Khieu Samphan, Ieng Sary och andra kampucheanska vänner att han utan att blinka accepterat att de medvetet hade ihjäl "närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen".

Nog om Fröberg Idling. Åter till Kambodja och de många, många döda.

För att ge perspektiv går jag tillbaka några decennier. För lite mer än trettioåtta år sedan rapporterade Gun Kessle och jag i Aftonbladet (21 januari -68) från det fredliga men fattiga Sihanoukville i Kambodja. Jag avslutade med orden:

"Om det visar sig i generalernas intresse att erövra Kambodja och Förenta staterna går till anfall mot landets trettiotretusen man starka armé ... då kommer allvarliga kommentatorer att förklara att den ensamma lyftkranen i Sihanoukvilles lilla hamn hotade Förenta staternas säkerhet."

Sant blev det! Två år därefter, 26 april -70, publicerade jag i Aftonbladet artikeln När liken flyter utför floderna. Den inleddes:

"Det flyter lik utför Mekong ty Förenta staternas vänner fick order att söka ta makten. Det upprättas koncentrationsläger i Kambodja ty Förenta staterna sände dit sina ämbetsmän från CIA. Det är krig i Kambodja ty Förenta staternas regering behöver trappa upp sitt krig i Indokina.

Förenta staterna föredrar att föra krig utan krigsförklaring. Förenta staternas härskare följer samma politik som Japan gjorde, som Mussolini gjorde, som Hitler gjorde."

Så inleddes en period av stora tragedier för khmererna och deras nation. Redan hade Förenta staterna då i hemlighet sedan i mars 1969 fört ett bombkrig mot Kambodja. När det efter kuppen visade sig att Förenta staterna misslyckades med politiken att låta kambodjaner döda kambodjaner utvidgades bombkriget till dess att Kambodja blev ett massgravarnas land. Hur många föll då offer för förbrytarna i Washington? Fler än 500 000 civila kambodjaner offrades i vart fall under den genocid på khmerer som var en Förenta staternas militära strategi. Därtill kom att också i Kambodja förgiftade Förenta staterna folket. Dioxin från Agent Orange samlas till exempel i alla fiskedammar.

När Förenta staternas agenter, militärer och medhjälpare snöpligt fick fly landet räknade de med att det inte skulle bli gerillan - den de kallade Röda khmerer - möjligt att i detta totalt sönderslagna, utarmade och förgiftade land upprätta och bevara ett samhälle.

Om vad som sedan hände finns andra berättelser än de nu gängse. Själv har jag skrivit en hel del. Vi var rätt många från olika länder som reste i och rapporterade med text, foto och film från Demokratiska Kampuchea och sedan från gerillans basområde under kriget efter 1979. (De senaste svenska journalister vilka diskuterade med Pol Pot bör för övrigt ha varit Per Forslind, SvD, Stefan Lindgren och Rolf Söderberg från Rapport.) Hela detta internationella material borde ställas samman exakt så som det skrevs och visades i sin tid. Det kunde ge anledning till en förnuftig diskussion.

Det krig som inleddes med Vietnams inmarsch skördade många offer. Men vad med det stora antalet redan döda 1979 när gravarna öppnades efter ockupationen? Många hade dött 1970 till 1975. Det bör inte glömmas. Demokratiska Kampuchea var efter Förenta staternas bombanfall och svältpolitik ett land av massgravar. På bilderna från öppnade massgravar i det av Vietnam erövrade Kambodja visade kraniernas tillstånd enligt den dåvarande chefen för Stockholmspolisens rättsmedicinska enhet att de borde ha legat 5-10 år under jord.

Dock anser jag det ovedersägligt att många - kanske lika många som de vilka föll offer för Förenta staterna - dog i Demokratiska Kampuchea åren 1975 till 1979.

Det fanns flera orsaker till denna massdöd. En orsak var hunger och sjukdom i ett utarmat land. Men därtill kommer det jag påpekat flera gånger, bondekrigens blodighet. Många blev säkerligen ihjälslagna, möjligtvis ihjälplågade. Från historien känner vi till detta. När det gäller den mexikanska revolutionen har jag skrivit om det. Därtill har jag direkt upplevat det i Indien. De politiskt ansvariga kadrerna hade i Indien ytterligt svårt - ibland var det dem omöjligt - att kontrollera de blodigaste uppgörelser. De som var ohyggliga. Den kampucheanska rörelsen var därtill delvis nästan feodalt uppsplittrad och dåligt centraliserad. Enligt Pol Pots sista sekreterare Tep Kunnal ansåg Pol Pot att han inte haft full kännedom om de under hans tid pågående ålderdomligt grymma fattigbondeövergreppen. (Också Khieu Samphan har sagt något liknande.)

Jag har tidigare förklarat såväl det blodiga skeendet under den mexikanska revolutionen som i de väpnade gruppernas Indien. Att det i Kampuchea varit som i Indien finner jag inte otroligt.

Säkerhetstjänstens agerande, grymheterna i Demokratiska Kampucheas fängelser, avrättningen av kadrer, har av såväl Ieng Thirith som andra vänner förklarats med att kontrollen över säkerhetstjänsten brast (också hon och Ieng Sary liksom Pol Pot skall ha hotats). Hon skyllde på vietnamesisk infiltration. Också Malcolm Caldwell skulle mördats på vietnamesiskt uppdrag. Sanningshalten i detta har jag inte kunnat kontrollera. När Svenska Dagbladet ansökte om visum för mig att resa till Phnom Penh för att ställa de olika utsagorna om såväl detta som annat mot varandra vägrades detta dem då "Myrdal alltid varit fiende".

En viktig fråga som bör tas upp rör rättegången mot de så kallade Röda khmer-ledarna. Förenta staterna har dels direkt och dels genom ombud - dit även Sverige hör - lagt ner stor energi och stora pengar på att få till stånd en rättegång mot dem om perioden 1975 till 1979. Men en sådan rättegång blir oavsett om FN är huvudman eller inte till vad som på nordamerikansk engelska heter "a kangaroo court"; en kängurudomstol. Skälet är enkelt. Kambodjas premiärminister Hun Sen redovisade det i sitt brev till Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan den 21 januari 1999 då han krävde att rättegången skulle gälla hela perioden 1970 till 1998:

"Från 1970 till 1975 - vad slags brott bör tas upp och ge anledning till åtal? Från 1975 till 1979? Från 1979 till 1989? Det begicks olika brott under varje period."

Ieng Sary instämde. Vad han och de andra politiska och militära ledarna för Demokratiska Kampuchea angick vore det helt riktigt menade han att de i en rättegång om hela perioden 1970 till 1998 finge svara för vad de gjort. Befunnes de brottsliga skulle de på samma villkor som Förenta staternas ansvariga få ta sitt straff. Detta vore rimligt. Fast Förenta staternas regering accepterar aldrig något ansvar för sina brott.

Att man i Kambodja trots påtryckningarna från det så kallade internationella samfundet i det längsta hållit fast vid detta krav är inte svårt att förstå. Man har erfarenheter av känguru-domstolar. Den 28 april 1970 inledde den av CIA tillsatta regeringens i Phnom Penh militärdomstol en rättegång (in absentia) inom lyckta dörrar mot prins Sihanouk och nio andra åtalade för högförräderi. Den 3 juli 1970 fördes förhandlingarna öppet, den 5 juli 1970 dömdes Sihanouk till döden. Den 17 augusti stod under fyra timmar 80 anklagade inför rätta, 17 personer dömdes (in absentia) till döden. Andra - däribland hans hustru och hennes mor - till livstids fängelse.

Det finns också ett annat skäl. Nu, tjugosju år efter invasionen och fjorton år efter det att Demokratiska Kampucheas styrkor inställt militäroperationerna har i Kambodja något liknande inträffat som i Frankrike med kommunarderna efter amnestipolitiken i Tredje republiken. Samtidigt som den verbala upphetsningen (mot kommunarder och petrolöser som mot röda khmerer) fortsätter att vara stark har samhället förändrats. Många av kadrerna från Kommunen då och Demokratiska Kampuchea nu är - som Pol Pot själv - döda, andra är åldriga pensionärer men de övriga har mestadels integrerats i det nya samhället på olika poster och inom olika organisationer.

Vilket internationellt resultat har Vietnams agerande mot Demokratiska Kampuchea år 1979 fått? Jo, den dåvarande invasionen bidrog till att fullfölja ett folkrättsligt skov. Av det som tidigare förklarats som diskutabel Trumandoktrin och Brezjnevdoktrin blev en allmänt accepterad folkrätt. Denna nya folkrätt har drabbat Afghanistan (två gånger, dels under den sovjetiska invasionen och dels under den från Förenta staterna - och nu av dess villiga allierade som Sverige fullföljda). Den har möjliggjort det av Tyskland och Förenta staterna inspirerade upplösandet av Jugoslavien med efterföljande folkfördrivningar och massmord. Den har använts vid Förenta staternas invasion av Irak. Nu förklaras den officiellt av Förenta staterna - och accepteras av även Sverige och en majoritet följsamma FN-medlemsstater - som ny folkrätt. Denna folkrättsliga nytolkning kommer under de närmaste decennierna att användas i många nya och folkmördande krig.

Slutligen: vad återstår då av vad som skulle kunna kallas Khieu Samphans och Pol Pots vision från 1975?

I konkret mening återstår naturligtvis ingenting. Som det efter juni 1871 inte återstod något av Pariskommunen och dess reformarbete och efter mordet på Zapata år 1919 ingenting av hans verk. Skeendet förändrar förutsättningarna. Demokratiska Kampuchea kan inte återskapas. Dess kadrer är - som jag skrivit - därtill spridda och integrerade i andra sammanhang så som en gång Kommunens eller Zapatas.

Det var som jag ser det en olycka för khmererna att Demokratiska Kampuchea räknade fel på motståndarnas militära och politiska styrka. Jag sade också till Ok Sakun och andra vänner hösten 1978 att de underskattade fienden. Att jag menar att de reformer Demokratiska Kampuchea redan inlett hösten 1978 (övergången från millennarism) och den inbjudningsoffensiv de påbörjat kunde räddat dem från invasion är känt.

Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft - alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag. Nå en och annan i Tredje Världen lär sig väl.

Läs mer

Recension av boken som startade debatten

Jan Myrdal (kultur@aftonbladet.se)